Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EOS.
N;o 17
Det var for val att, l usse inte behöfde
någon packning till sin resa, hvarken
tandborste eller kam, och han kunde ju gä i
sin hvita kostym dag ut och dag in.
»Först skall jag bära dig, kisse», sade
Emilie, »men när vi komma ut pä vägen,
måste du gå snällt bredvid mig; nog vill
du väl vara en lydig gosse?»
Tusse hvilade makligt i Emilies stora
förkläde, det var som ett slags hängmatta. Ut
genom grinden bar det af, sedan öfver
gräsplanen, och så var inan pä landsvägen.
Hon visste, att man bara behöfde gå raka
vägen fram, så kon» man till Granåsen, där
skogvaktar Holm bodde. Det var
egentligen en rolig promenad; nu hade hon då
något att göra på den långa, enformiga
söndagen. Och hvad de skulle bli glada där
borta, när de fingo se henne! Och Maria
Holin brukade alltid traktera henne med
stora stycken bröstsocker, som kraschade
mellan tänderna, och med hallonsylt till
pannkakorna, tjocka ugnspannkakor, som
man höll med bägge händerna och bet af!
Den första vägbiten gick mycket bra.
•Nu måste du ner, kisse, jag är nött på
att bära dig», sade Emilie och satte ner
honom på vägen. Han plirade
sömndrycken ined ögonen och såg sig förvånad
omkring. »Kom nu, skynda på bara!» —
l.angsamt satte Tusse sig i rörelse. — »Du
går visst och sofver invärtes; krya upp dig
litet nu!»
Tusse var alls icke vid lynne att krya
upp sig. Att sä där den allra varmaste
tiden på dagen spatsera framåt den skugglösa
dammiga vägen — å, hvad människorna
kunna lütt.i på! Han kunde ju knappast se
för bara sol, van som han var att sofva
bort förmiddagarna på något inörkt och
svalt ställe. Han gick en bit, men sedan
fattade han ett kraftigt beslut; han satte sig
under ett stort kardborrblad och slingrade
fast och bestämdt svansen om sina bakben,
som om hon ville säga: »Här sitter Tusse
och ingen annan, och det är ingen som
får mig ur tläcken». Hvarken öfveruiluing
eller förebråelser hjälpte; han rörde sig icke.
»Ja, då för jag väl bära dig hela vägen»,
suckade Emilie, och kisse kom åter upp i
sin hängmatta. »Du gör dig tung, det
känner jag mycket val», utbrast hon om en
stund.
En geting surrade omkrirng hennes
ansikte, men hon kunde icke jaga bort den;
med bagge händerna mäste hon hälla fast
i förklädet; det värkte snart i hennes armar.
jYu måste hon sätta sig ner under en rönn
vid dikeskanten för att hvila. Katten reste
sig, gäspade och slickade sig om munnen
med sin spetsiga röda tunga. Svansen gick
i oroliga slingringar; Tusse var vid mvcket
dåligt lynne.
A, hvad Emilie var trött och varm!
Hennes skor och strumpor voro hvita af damm,
hennes kinder brunno. Hur skulle hon
komma den långa vägen, när inte Tusse
ville gå?
Där skramlade en enhetsvagn långt borta;
den narmade sig, en karl och en halfstor
pojke sutto i ilen.
Emilie hade rest sig; hon sprang bort
till vagnen och ropade; »Ack, var så snäll
och ta mig och min katt med! Jag är så
trött, jag förmår inte mera».
Karlen såg på henne. »Hvart skall du
ta vägen?»
»Till skogvaktar Holm på Granåsen».
»Sitt upp då!»
Hon hjälptes upp och fick plats i höet
bakom vagnssätet.
»Låt mig ß katten!» sade go.-^en. »Han
kan ligga här på fotsacken framför inig»,
’Tusse lade sig makligt till rätta, Emilie
njöt af att sitta så mjukt och bekvämt, och
vagnen satte sig åter i rörelse.
»Jag tycker om den där katten, lär»,
sade gossen plötsligt.
»Jaså», ljöd det korta svaret.
Strax därefter sade lian: »Far, jag vill ha
den här katten».
»Vill du»!
»Det är min katt»! utbrast Emilie.
Ingen svarade.
Det gick en stund; sedan sade gossen
halfhögt och mycket bestämdt: »Far, jag
behåller katten».
»Gör du det?» svarade karlen.
»Var snäll och håll, jag vill ur!» bad
Emilie alldeles förlärad.
»Redan?» svarade karlen. »Hoppa ner
där, sätt foten på hjulet».
»Vill ni nu räcka mig katten?» frågade
hon ängsligt, i det hon steg ner. Ingen
svarade.
»Seså, räck mig lionom nu!» sade hon
åter och sträckte upp sina händer mot
vagnen ; men karlen klatchade till med piskan,
sä att hon for tillbaka, och hästen satte af
i galopp.
Där stod hon på landsvägen, förtviflad
och gråtande. »Ge mig niiit katt! Ack, ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
