Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 EOS.
N:o il
Tusses resa.
(fort*.)
.i strök plötsligt något injukt mot hennes
arm. Hon säj.’ upp — flet var Tusse!
Hm hade hoppat ur vagnen, rtLsat bort i
fullt spräng, och nu var han <lär — hos
henne! Hon tryckte honom intill sig, hon
kysste lians ruwia mjuka hufvud och de
små hvita tassarna, kisse tog nådigt einot
hennes smekningar; som han själf hade känt
det sorgliga i att nödgas skiljas från sin lilla
forstermor, var hati nu snäll och lydig.
Han spatserade sedigt hrevid henne, i det
han smeksamt gned sig mot hennes ben.
Hvad kunde nu klockan vara! A, hvad
solen brände! Aldrig hade hon kunnat tro,
att cn mil var sä lång. Dar borta låg cn
liten rödmålad stuga tned en potatistäppa
framför; kanske hon kunde få cn kopp mjölk
där inne; kisse var säkert mycket torstig.
Hon tittade in genom den öppna dörren.
I det tarHiga rummet stod cn säng med
blå-nitigt täcke, två trästolar, en bänk och ett
bord; en gumma satt vid sin spinnrock, hon
hade somnat, hufvudet hvilade mot
stolsryggen, de bruna, knotiga händerna i knäet.
Flickan stod stilla ett ögonblick och
funderade; det var så svalt och skönt där inne,
och hon var trott och upphettad. Sakta
smök hon sig in och lade sig på träbänken
med katten brevid sig, men han var med
ett språng uppe i sängen, där han sjönk djupt
ner i de mjuka kuddarna.
Emilie måste ha sofvit länge. I)å hon
öppnade ögonen, stod solen lågt och stack
henne rakt i ansiktet. Den gamla gumman
hade rest sig från spinnrocken; hon
klappade Tusse, tnedan han läppjade i sig en
skål mjölk och afbröt t sin sysselsättning då
och då ftir att surra och spinna lill tack för
mat.
»Att ha dig omkring sig, det är minsann
något annat än de dumma hönsen, de
förslå ingenting», mumlade den gamla.
»Ja han är klok», sade Emilie.
»Jaså, du har vaknat!» sade gumman,
»ja kattor ä kloka. Dä jag var barn, hörde
jag, att alla fruntimmer blefvo kattor, då de
dogo, och alla karlar blefvo hundar, men
då jag gick och läste, fick jag helt annat
besked. Kan du inte låta mig behålla den
här katten? Jag äi så mol ensam».
■Ack nej, nej», utbrast barnet förskräckt
och berättade hela historien.
»Jaså, är det pä det viset», utbrast gum-
man. »Om en stund kommer Elin, ined
söndaksmat till mig från min dotter Maja
— det är nog fläsk och rotmos, del är min
bästa mat —, och då kan hon följa dig lill
skogvaktarens».
1 det samma kom Elin, en lång,
spenslig, ljushårig flicka, med en karott i handen.
»Här har du, mormor!»
»Tack», svarade mormor och log af
locket och insöp begärligt lukten. »Ja, sa jag
inte det?» Hon vände sig till Emilio. »Du
är väl också en snäll flicka och går med
rotmos till din mormor?»
»Nej», svarade barnet bestämdt, medan
gumman såg förvånad pä henne. »Nej, hon
tycker inte om rotmos»
■Jaså. Ja, de rika ä ju så konstiga, de
vet inte alls hvad de ska hitta på».
Strax därefter vandrade Emilie med Elin
framåt vägen. De turade om alt bära
katten. Bondflickan knndc man ej få etl ord
ur; hon bara gick och sneglade på den
andras ljusa klädning och röda skärp. »Du är
schangtilt klädd!» kom det plötsligt, sedan
teg hon igen.
»Där är skogvaktarboställct», sade hon
slutligen och pekade framför sig, och utan
att säga farväl vande hon om och gick.
Nu var resans mål uppnådt. Tusse sattes
ner; de där fä stegen framåt gångstigen kunde
han ju gärna gä. Då brakade det i buskarna,
någonting hvitt och ljusbrunt skymtade
mellan löfvet, och en stor rapphönshund för
skällande emot Tusse. 1 ett nu var katten
uppe i cn hög björk; där satt han och fräste
ner till hunden, medan hans tjocka svans
slingrade sig i raseri och ångest.
»Det är ju Holms hund!» utbrast Emilie.
»Seså, Ajax, var snäll nu och gå din väg!
Kisse är så rädd för dig». Hon hade
bön-fallande lagt sin arm om hundens hals, men
han rörde sig ickc ur fläcken, han skällde
upp mol den fräsande katten, och denne
liksom sprutade etter af ilska.
Borta på vägen kom en karl med bössa
på axeln; det var skogvaktar Holm. »Ar
dci du, lilla Emilie . . . och Tusse! Stilla,
Ajax! Gå din väg!» Han tog upp cn
näsduk ur fickan, »(id genast hem till mor
med den här!» Hunden grep den mellan
tänderna och trafvade hem utan att se
hvarken åt höger eller vänster.
Föisiktigt och långsamt kröp Tusse
ändtligen ner ur trädet. Medan barnet
berättade Holm om resans anledning och om*
dess vedermödor, gingo de tillsammans mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
