Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 1
K O S.
11
egen räkning ocli stora feta grodor kunde
den finna där. Don skyndade sig hvarje
vår hit upp för att icke någon annan
stork skulle taga stället ifrån den.
En sommardag kom storken
spatserande hem från ängen. Han hade hämtat
fem grodor upp till frun och barnen,
hvilka lågo i boet. Själf hade han spisat
två och dessutom en snok till dessert, så
all han nu var mätt och på godt humör.
Midt på gången stannade ban och
märkte en stor daggmask, som vred sig
på joriien.
»Du är nog icke rädd af dig> sade
storken.
»Spara mitt liT, höga herre, hvem Ni
iin må vara!» bad masken och vred sig
ynkligt.
»Du kan väl se, hvem jag är», svarade
storken.
»Ack nej» sade masken. »Det kan jug
icko; jag är ju blind. Men jag hördo Kr
komma och blef så förskräkl att jag af
ångest icke kunde finna mill häl.»
Storken kände sig smikrad öfver denna
ångest. Den kråmade sig och stod på
ott ben, hvilket betyder detsamma som
uiir en hög herre sätter armarna i kors
öfver bröstet.
»Jag är storken», sade don och tittade
rakt upp i luften.
»Åh bevare mig!» utbrast masken.
»Nå känner du mig således», frågade
storken.
»Skulle jag icke känna don förnämsta
fågel i bela landet?) sade daggmasken
»Grodorna darra ju lor den i dikena och
ormarna taga sjuuiilsslöflar på sig bara
do se Er på långt håll. Ack, Ni har nog
minsann ätit många af mina bröder».
»Det har jag», svarade storken, och då
det passar sig, äter jag naturligtvis också
dig För ögonblicket är jag mätt. Det
kan du tacka din lycka för!»
»Jag tackar Ers Högvälboronhet Lusen
gånger», sade masken och kröp ett stycke
framåt.
»Hvart ämnar du taga vägen?» sado
storken och knackade honom i ryggen
med sin långa niibb.
»Ack, jag bor tusen gånger om
förlåtelse», svarade masken. »Jag vill blott
krypa till mitt hål. Jag har icko tid all
ligga här och latas och vågar dessutom
icke missbruka Ers Högvälborenhets
ädelmod».
»Så länge jay bar tid, så har väl du
det också, skulle jag tro», sado storkon:
»Jag lofvar dig alt icke äta upp dig; och
ön gentleman står vid sitt ord. Men det
gäller blott för donna dag och i händelse
jag icke blir hungrig».
»Ni är allför god», sade daggmasken
ödmjukl.
Storken begynte spatsera af och an på
gången. Den kastade nacken bakut stack
fram magen och lyflado benen fasligt högt.
Men så kom den att tänka på, att
masken ju icke kunde se det, och så slod den
stilla igen. I detsamma kallade
storkfrun på honom uppe i boet och han
klapprade svar med näbben.
»Sado Ers Högvälborcnhel någonting?»
frågade masken.
»Jag talade egyptiska mod min gemål»,
svarade storken. »Vi,halva ett gods
där-ucre i Afrika, skall jag säga. Vi lala
alltid del språket ined hvarandra. För
resten är där mycket bättre och trèlligare;
jag stannade mycket hällre där, oui del
ej voro för barnens skull. Men du
förstår väl icke, hvad jag säger — har du
rest?
»Ack nej» svarade masken.
»Hvar är du då om vintern?»
»Jag stannar här».
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
