Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
EOS
N:o 19 & ’20
nes gosse skulle få gå i skolan och lära
sig någol. Hon stod alla dagar och
tittade långs vägen då han koin från
skolan i staden. 1 dag nästan har hon
honom resten af vägen. Verner berättade
därunder snyftande huru elak den tina
gossen varit och gaf sitt lilla förbittrade
hjärta luft inför modren.
Hon sade ingenting utan försökte
trösta honom och förband hans knä. Om
kvällen då hon satt vid hans säng lör
alt läsa aftonbönen med honem, såg hon
mycket al varsam ut. »Hvarför ser du så
ledsen ut mamma ?> sude Verner som ej
tyckte om en sådan uppsyn.
»Tror du att du i kväll kan läsa
»Kader vår» min gosse? frågade bon.
»Hvarför ej i kväll: jag läser ju bönen alla
dagar» sade Yerner förundrad.
»Jag tyckte jag hörde dig säga, att du
aldrig, aldrig skulle förlåta den fina
gossen uti ban slug dig och körde dig uer
från kärran. Huru kan du dö bedja Gud
förlåta dig dina skulder om du ej kan
tillägga: »såsom ock vi förlåta dem oss
skyldiga äro?»
Verner säll en stund lyst. Så lade ban
armarna om modrens hals och brast i
gråt, men det var andra slags tårar nu
än på förmiddagen, »mamma, jag har ej
tänkl därpå! Jag kun ej vara ulan Guds
lörlåtelse, tv jag gör ju alla dagur så
mycket mycket mol hans vitøa, for hvilket
jag måste få förlåtelse. Han var visst
stygg den gossen, men nu är jag ej alls
mera ledsen på honom, nej inte alls. Hed
nu med mig, mamma!»
Och så föll han på knä i sin lilla säng
och had af bela sitt hjärta Fader Vår.
Andra dagen var del hell annat väder.
Regnet föll i strida strömmar. Verner
tänkte på sina rädisfrön och andra som
han sått i sin lilla täppa. »O, huru
skönt att det regnar: nu växer aili så
bra!» »Huru är det med ditt ben, min
gosse!» frågar mamma. Nog är det ännu
alldeles styft» svarar Verner. Mamma
kommer till gossens bädd ocb de bedja
tillsammans. Verner tycker så invckel om
den morgonbönen. Han känner som om
ban vore säkrare atl gå till dagens
arbete efter densamma.
Skall Verner kunna gå lill skolan i dag?
Han vill försöka men benet är lör styft.
Mamma tittar i börsen. En tiopennis slant
måste fram och Verner får åka med
spårvagnen. Mamma leder honom ned.
Spårvagnen är så full med folk denna
regniga morgon, att Verner ej får annun
plata än pà bakre platformen. Där står
redan en annan gosse förut. Dol är ban
som var så elak mot Verner i går. Han
synes ej känna igen Verner. Med mulen
uppsyn står han och torkar af träck som
strittar upp på hans lina blå kläder från
landsvägen. Nu är hans näsduk redan
alldeles våt och nedsmutsad, så all deri
ej mera kan begagnas. Några minuter
kämpar lilla Verner en bård strid i sitt
lyärta. Så drager han sin slitna svarta
paletå af sig. Luften är så varm att ban
nog kan vara utan öfveiplagg. Sedan
ställer ban sig bredvid gossen och säger:
»vi skola breda denna framför oss så
skyddar den oss för smutsen; den
räcker godt till för oss båda».
Den lina gossen öppnar just sin mun
för alt säga »gå diu väg, jag brvr mig
icke om din paletå!» Så ser han
Verners ombundna ben och känner igen
honom. Han rodnade äuda upp till
hårla-stet. Småningom förändras ulU-yeket i
hans ansigte: det vekuar: ban är
besegrad.
Då de stiga ur spårvagnen säger han
åt Verner: »Stöd dig på min arm: jag
skall leda dig till skolan!» Han bär
Verner skolväska ocb karta: ocb följer
honom till skoldörren. Där fattar han
Verners hand och trycker den fast samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
