Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
K O S.
N:o 7
hvita, vackra lekplatsen och klättrat upp
på en hög, dat sten som under flodtiden
stod under vattnet. Hiir uppe på stenen
lekte han så lycklig och glad med
snäckor och stenar, som lian funnit på
sanden. Vattnet begynte stiga men den lilla
märkte det icke; vågorna brusade alt
högre och högre tills de nådde upp till
hans lekplats. Föräldrarna tillkallades af
andra barn, som lekte på stranden. 1
ångest försökte de med båt ila till sin
lilla älsklings hjälp. Men det var for sent.
De stora vågorna kommo och ryckte bort
gossen och slungade honom ned i
djupet. Fadrens och modrens kärlek
förmådde icke rädda barnet oaktadt de
ansträngde sig nästan ötvermänskligt.
Så ringa är människans kra|f. Men
en finnes som förmår hjälpa, en, som är
mäktig, han, hvilken du ser där på
bilden räcka ut sin hand åt Petrus.
Om du råkar i hvilken svår nöd som
hälstj lilla vän. vänd dig blott till honom.
Han kan hjälpa dig. Ropa till honom i
bönen. Men du skall ej vänta tills du
kommer i nöd; du skull „bli vän" med
honom redan nu och då du är i hans
starka skydd behöfver du aldrig frukta
någon fara.
Lägg inte snara för din nästas fot.
i
>u börjar det snöa ordentligt, Arthur!"
ropade unga fru Lund till sin inan,
„i morgon kan jag kanske få åka i slädo.
Ack, så roligt det skall bli!"
„För din skull önskar jag snön
välkommen", sade hennes man, ..men jag
är dock rädd tor, alt du nu är altlor
egenkär. Jag känner kanske hundrade
familjer, för hvilka den härliga snön är
liktydig med köld och försakelse. De
kunna icke glädjas deråt, såsom du".
„0. Arthur! jag glömde alldeles de
fattiga. Hvilken skilnad i deras lott och vår".
Hon jemförde i tankarna sitt välförsedda
hem med de nödlidandes och fortsatte:
„vi böra dock vara tacksamma för så
många välsignelser. Jag skulle önska atl
jag kunde göra hvarje hem i vår stad så
lycklig i afton som vårt är!"
„Kn önskan, min kära, som du ej kan
få förverkligad", svarade hennes man.
Arthur Lund en ung läkare i en
temligen folkrik siad, hade genom sin
noggranna kärleksfulla vård om de sjuke
skafTat sig en stor praktik. För tro
månader sedan hade ban hemfört en ung
älskvärd hustru, och båda voro allvarsamt
hågade alt egna sin tillvaro åt goda verk
och att göra sina medmänniskor godl.
Men i ett stycke voro hans bekanta icke
nöjda med honom, och det vai för hans
liknöjdhet eller rent af motstånd mol
ab-solutismen.
„Skulle icke en människa veta när hon
har fått nog att dricka?" brukade ban
svara, då någon försökte uppväcka hans
intresse för saken. „0m någon vill dricka
tills kropp och själ blir förderfvad, kan
jag väl ej hindra förhållandet, om jag för
tnin del undersrkrifver nykterhetslöftet".
„Men för exemplets skull", invände man
etl råd af att låta bli att dricka, under
vissa fall, skall hafva liten eller ingen
verkan, då dina patienter veta och se,
att du själf begagnar starka drycker".
Men doktorn var obeveklig och slutade
i allmänhet dylika samtal med att
beklaga sådana, hvilkas moraliska vilja var så
slapp alt den tillät etl begär alt besegra
plikten, öfvertygelsen och kärleken.
Han glömde att icke alla naturer hafva
samina svagheter, och att den
beklagansvärda slafven under alkohol ofta är eu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
