Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K O S.
N:<> Il
från Kolkels hem i Helsingfors, och d& får
man åt sig själf elt blad för ingenting’1.
..Aha, man får för ingenting. Nå det
var bra. Rid nu rakl i väg och bed
gossarna spara hvarenda penni, så all
de kunna köpa den. Adjö med dig
he-dersvän !u
„Adjö, adjö. Hopp brunte, skynda dig,
del är brådtom!"
Methusalems saga.
^n mycket gammal borg var del, en
" af de älsta i Finland, af hvilken
numera endast några grushögar ünnus qvar.
Men på den liden hade det ännu några
torn och till hälften igenrasade hvalf i
behåll, och der bodde en vakt, som skulle
lappa ihop de gamla ruinerna och visa
dem för främlingar.
Slottsvakten hade två barn, Beda och
Ansgarius. Dessa fingo husera i den
gamla borgen bäst de ville, ■ och de visste
intet roligare. De voro så hemmastadda
i hvarenda af dess knutar och gömslen,
all de lykte sig känna hvarje spindel
och vara bekanta med hvatje ödla. Del
var på en gåug hemskt och förtjusande
alt trefva sig fram i de kolmörka
gångarne. Hvaije steg skrälde så
besynnerligt, hvarje ord återkastades från
hvalfven som från hundra osynliga munnar.
Bäst man gick, kilade en råtta mellan
ens fötter, eller slank en klibbig ödla ned
från taket och tog vägen öfver ens
hufvud. Mörkret stirrade på vandraren med
stora svarta ögon, och luften var så tung,
så mättad af gamla minnen, af sagor och
under, att . . .
Längst in i en af gångarne fans en slor
svart järndörr, som ej varit öppnad på
många hundra år. Barnen undrade och
gissade, hvad där kunde finnas innanför
Månne en fängslad prinsessa, eller kistor
med sillver och guld? Hvad far skulle
bli rik, om far läte öppna dörren! Men
far skakade blott på hufvudet och gaf
dem ett undvikande svar.
En gång. när Beda var ensam ulanför
den svarta dörren, hörde hon ett tyst
mumlande därinne, ungefär som niir
någon med låg röst läser högt för sig själf.
Hon bultade på dörren med sina mjuka
händer och ropade: — du som är
därinne, kom ut till mig! Men då tystnade
mumlet och hon förnam intet vidare.
Åter en annan gång sågo bägge barnen
skymten af en gestalt med långt hvitt
skägg, som försvann, när de närmade
sig. Men nu hade de ej på länge setl
eller hört något af borgens
hemlighetsfulla innevånare.
Beda och Ansgarius älskade sina mörka
hvalf och sina slingrande, underliga
gångar. De lekte kurra gömma därinne och
blindbock, utau af behöfva bindel för
ögonen. De pratade med hvalfvens
tomtar och ropade till dem: annika, dannika.
sordavalej, hittar du mej så hittar du dej!
Och lomtarne upprepade ordagrant:
hittar du mej så hittar du dej! Och då
kunde barnen brista ut i ett klingande
skratt, hvilket lät som slamret af silfver
i de mörka knutarne.
Ja, de älskade sitt gamla slott och
kommo som yrvakna, med bländade ögon
ut igen från lekarne med dess osynliga
tomtar.
En dag hviskade Beda hemlighetsfullt till
Ansgarius: — I dag har jag sett honom.
— Jag också! — svarade Ansgarius,
— Och jag har setl en till!
— Åhå, hvem kan det vara? —
un-drade Beda.
— Jag vet ej. Han Båg ut som en
gammal soldat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
