Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o S
har. Bed tör mig, så skall kanske
det rostiga låset, som sammanhåller
mina bojor, ge vika och jag af egen,
fri vilja uttala trollformeln.
Hans (slår armania bring hans hals):
Säg mig hvad du heter, att jag kan
bedja för dig.
Gubben: Förr var jag jägmästare uti
konungens skog, ooh bodde i det röda
huset nära byn. Jag hade en gosse,
som liknade dig och hette Moritz.
Hans. Åh, just han har bedt mig
uppsöka dig. lian sörjer så öfver dig.
Gubben: Ack, Moritz min raska gosse,
hvad det gör godt i mitt hjärta att
höra, det du minnes din gamle fader!
Hnru ljufligt det vore att fä komma
hem till det röda huset i den lugua
skogen.
Hans: Så kom, kom!
Gubben: Icke ännu. Men jag
känner redan huru hoppet lifvar mitt
sinne < ch minnet af min raske Moritz
kärlek gjuter kraft i mina värkande
lemmar, üelt säkert skola vi snart
träffas. Men hvar skall jag finna dig,
om jag kan slippa härifr&n?
Hans-, Nu går jag hem till min
mormor; vi bo i stugan på andra sidan
björnlyan, du vet. Med henne vandra
vi sedan till konungens hof, ty det är
just han, som sändt mig hit för att
få veta trollformeln ooh besegra
jätten. Jag får nu stanna vid hofvet ooh
bli kungens son.
Gubben: Farväl, d& så länge, min vän.
Hälsa Moritz från mig och berätta
alt. Säg honom trollformeln, så att
han ej löper fara att fångas af jätten.
Hans (omfamnar gubben): Farväl och
tack!
(Förhänget faller).
(Forts.)
ßref från ..SÖS".
z^^rode flickor och gossar, I alla, som
J gj^rt mig den äran, att sända 60
peuni till Helsingfors, för att jag en «4ug
i veckan skall komma resande till Er,
nu ber jag, att få tala några urd ur mitt
trogna papperslijltrtas innersta djup.
Jag kommer nu till Br med min femte
nummer. Hvad tycken I om mig? Tills
vidare har ingen skrifvit och klagat, och
dl vågar jag i djupaste ödmjukhet
antaga, att mina vänner tiro nöjda med mig.
Om så är, vågar jag komma fram med
ott vänligt förslag. Vet ni hvad som är
ens skyldighet har i våriden, d& man fött
n&gonting godt? Jo, att däraf meddela fi t
andra. Och jag, er vän „Eos" skulle vara
grufligt glad, iniua kära läsare, om ni
tänkte på samma sätt hvad mig beträffar.
„Hvad menar du, go’a rEos"? hör jag
kansko någon trågnr. Jo, jag önskar, att
hvarenda en äf er skulle tänka såhär:
„Jag tycker att „Eos" är en treflig, liten
tfdning, och jag vet, ntt det är fasligt
många af mina bekanta, som ännu ej ha
den. Jag skall ej ge mig någon ro,
förrän åtminstone par, tre af kamraterna och
vännerna tagit den!"*
För att bestyrka mitt antagande, att
jag kunde på en ort vinna många flere
vänner, vill jag blott anföra elf exempel.
Då jag tog mina törsta steg at i lifvet
anuo domini 1893 hade jag ett, säger eu
vän i Kaskö stad. Jag skref till honom
och frågade, om hau ej kunde skatla mig
dit i några flera exemvlar. Han svarade,
att han knapt trodde detta, ty i Kaskö
voro gossarna och flickorna barn till
lattiga fiskare, som ej hade råd att hålla
eu tidning.
Emellertid, huru det nu var, så fick
jag där eu god vän, så att jag 1895
kunde resa till den goda staden i 20 ex.
och i år far jag dit 28 er. stark. Ack,
ack, hum glittrande glad vore jag ej, om
jag på alla ställen kunde förökas
tjugu-åttafaldigt! — Ett annat exempel är
Kri-stinestad. Sista året tog eu uf mina vän
ner W ex. af mig; i år 38 ex. således
mer in tyraialdigt antal. Huru förtjust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
