Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
hjärtat, som om jag blifvit befriad från en tung
börda. Det hade t. ex. blifvit upptäckt en gång,
att jag svor. Och det blef en gräslig räfst, och
pappa tog mig högtidligt in på sitt rum och lät
mig knäppa ned byxorna och smorde upp mig
med en lineal. Då var jag nio år, och af straff
-ningen, men isynnerhet förberedelserna gjorde djupt
intryck på mig. Jag mins än i dag, hur jag
efteråt satt på gården och såg på, hur
trädgårdsmästaren krattade, i afsigt att efter vanan fördjupa
mig i en af Coopers indianromaner, under det jag
gjorde fåfänga försök att känna mig som vanligt.
Jag tyckte, att alla människor föraktade mig. Ty
när man nyss fått ris på bara ändalykten, är det
litet svårt att drömma sig vara en ädel, friboren
skogens son, som aldrig böjt sin nacke under de
hvitas ok. Och det var min dröm på den
tiden.
Grane hade omedvetet låtit sig dragas af själfva
nöjet att berätta. Han skrattade, men fortsatte
allvarsammare:
— Men hvad tror du mamma gjorde efter
detta? Jo, hvarenda kväll, när hon läste
aftonbön med mig, kom hon och frågade mig, om jag
svurit under dagens lopp. Och jag bekände, att
jag varit arg och hade sagt fan. Ja, jag hade
läst i »Fältskärns berättelser» om en knekt, som
brukade säga »Hjältemod», när han blef arg eller
glad. Jag gick länge och funderade, om det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
