Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Och han glider ned och är borta, och tomten
försvinner i tornets glugg.
Skuggorna försvinna för solen. Ty dagen är
inne, och i morgonens gryning vaknar lifvet i den
lilla staden, fabrikernas slammer, vagnarnas rassel,
människors glada sorl. Och röster ljuda nere på
gatorna, fönstren i bygningarna slås upp, och
människoanleten titta ut. Röken hvirflar upp ur
hundratals skorstenar, vid järnvägstationen står
lokomotivet och kastar stötar af stenkolsrök upp i den
klara luften. Pipan ger ifrån sig en lång,
skärande livissling, och fram mot de vida fälten
rasslar tåget mellan fabrikernas långa skorstenar,
som år från år blifva alt flere och flere.
Och på alt detta lyser solen klart och varmt
i väntan på den dag, då det inte längre skall
finnas några tomtar på jorden.
Men tomten ser det ej, ty han älskar icke
dagen. Han ser det ej, ty han känner icke
dagsljuset, som han fruktar. Och därför älskar han i
stället, som ugglan, nattens skymmande mörker,
för hvilket dagens fåglar fly. Och han skall dö,
när han får veta, att natten är till för att gifva
rum åt dagen.
Men Mefistofeles vet det, och när han är
ensam, skrattar han inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
