Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 «
På middagen kom telegram från Erik, att lian
skulle vara hemma samma afton.
När den sjuka fick höra det, var det, som om
hon lefde upp igen. Kinderna fingo en svag
rodnad, och det kom glans i hennes ögon.
Länge låg hon sedan och talade om sonen,
om sin sorg öfver hans otro, om sin fruktan för
hans själ, hur hon vakat och bedt, hur hon
kämpat med Clud i bönen, att han skulle varda frälst.
Och hon hoppades ännu. Hon kunde inte tro,
att Gud skulle låta hennes barn gå förloradt,
hennes barn, som kostat henne så mycket.
Och så började hon att tala om hans
barndom, om hur snäll han var, och hur lätt han haft
att lära. Läsa hade han mest lärt sig själf, satt
och stafvade på stora bokstäfver i tidningarna och
kom och frågade om alting. Det blef aldrig slut
med hennes minnen. Ett efter ett kommo de
fram, och alting kom hon ihåg.
— Mamma blir trött, sade Karin, som med
moderns liand i sin satt och hörde på.
■— Ja ja, sade den sjuka. Hon lutade sig
tillbaka mot kuddarna.
— Jag har icke långt igen. Det är tid att
tänka på det ena nödvändiga. Jag vet, att min
förlossare lefver, och att han har förlåtit mig alla
mina synder. Jag är inte rädd för att dö. Nej,
nej. Det är ju befriaren som kommer, befriaren,
som för mig in bland bärskarorna kring lammets tron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
