Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Krönikans berättelse om Birger Jarl m. m. (åren 1229—1266)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men så snart Birger Jarl kom dit, lät han intet
annat komma i fråga, än att hans son Valdemar
skulle bli konung. Och då valdes Valdemar. De
flesta af svenskarna voro också mest benägna därtill».
Vi se, att Sturla Tordsson såsom
tronkandidater nämner endast män af kungligt blod. Att
härstamma från en konung har också utan
tvifvel gällt som oeftergifligt villkor för valbarhet.
Och har verkligen herr Joar Blå[1] framkastat hotet
att själf uppträda som tronkräfvare, så har han
säkerligen haft att åberopa sig på en kunglig
ättefader. I alla händelser kan traditionen om Joars
yttrande betraktas som ett minne om den afund,
hvilken stormännen hyst mot den nya
konungaätten och särskildt mot Birger, som från att vara
deras jämlike uppsvingat sig till att bli statens
öfverhufvud, väl ej till namnet, men till gagnet.
Enligt en uppgift af Olavus Petri skulle Birger
själf genom sin moder Ingrid härstamma från en
konung, nämligen Sverker den förste. Är detta
riktigt, så kan visserligen Birger hafva för egen
räkning eftertraktat konungavärdigheten, eller
åtminstone misstänkts för att göra det; att han ej
öppet framträdt som pretendent, visar Sturlas
berättelse.
Troligast är alltså, att sägnen om Joar Blå,
fastän ursprungligen innehållande någon sanning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
