Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Krönikans berättelse om Birger Jarl m. m. (åren 1229—1266)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fred. Men härom har krönikan intet att
förtälja; och författaren röjer redan här, hvad vi i det
följande ofta få tillfälle att se, att han icke varit
invigd i eller intresserad af den högre statskonsten.
Afsiktligt förtigande af några bland den store
jarlens förtjänster bör man ej tillvita vår författare,
ty man har många bevis på hans ärliga vilja att
göra alla rätt. Men någon synnerlig beundrare af
Birger har han icke varit; det se vi af hans
tidigare yttranden om denne. Sannolikt har han också
hyst den — kanske af många hans samtida delade
— åsikten, att Birger hade någon skuld i de
följande inbördeskrigen, å ena sidan genom rikets
delning mellan sönerna, och å andra sidan genom
det dåliga exempel, han skulle ha gifvit uti
hänsynslös grymhet och trolöshet mot sina fränder,
folkungarna.
Hvad nu författaren har att att anföra till
jarlens pris, det framställer han på ett ganska naivt
och episkt sätt.
— Omedelbart efter skildringen af Valdemars
och Sofias bröllop berättar han, att Birger då (det
vill väl säga: vid eller med anledning af bröllopet)
gaf lagen, att syster skulle ärfva hälften mot
broder[1]. Därjämte, fortsätter han, gaf Birger hemfrid. —
Och härefter följer en rätt omständlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
