Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Om konungarna Valdemar och Magnus (åren 1266—1290)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Att konungen visade utländingar så stor
gunst, harmade de uppländske. Och folkungarna
höllo sig då framme och eggade till hat mot
främlingarna. Till konungen sade de: »Att I gynnen
utländingar mer än oss, det gören I blott för att
blifva rosad och berömd.» Men till riddar Ingemar
sade de: »Herre, I skolen förstå, hur det är! Vi
äro lika dugande män som I. Och vi vilja gärna
veta, hvarför han skall draga fram er öfver oss.
Få vi lefva litet till, och han ej vill ändra sig inom
ett år, då skall man både få se och höra, att här
skall blifva något märkvärdigt af.» — Herr
Ingemar svarade dem helt tvärt: »I gören er onödigt
besvär med att klaga på mig inför konungen. Att
han håller mig kärare än någon infödd man,
därför tackar jag honom. Och väl vet jag, att det icke
är eder förtjänst. Varen nu så vreda, I viljen! Jag
hoppas, att det skall föga gagna er.» —
— Någon tid därefter kommo drottningen och
hennes fader, grefve Gert, jämte herr Ingemar till
Skara. De hade ämnat vara där tämligen länge
och afbida konungens ditkomst. Då samlade sig
några af folkungarna, herrar Jon Filipsson, Jon
Karlsson, Anund Tufvason och Filip af Runby, samt lade
råd, huru de skulle kunna skada herr Ingemar och
taga grefve Gert till fånga. De öfverrumplade dem
i Skara, dräpte Ingemar och förde konungens
svärfader, grefve Gert, fången till fästet Ymseborg (vid
sjön Ymsen i Västergötland). Drottningen hade,
när hon märkte faran, sökt skydd i ett kloster. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
