Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Om Törgils Knutsson som riksföreståndare och om den ryska fejden (åren 1290—1301)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den stora betydelse, svenskarna tillagt detta fäste.
Redan genom det stolta namnet Landskrona hade
de ju uttryckt sina förhoppningar, att borgen skulle
behärska Ingermanland och sålunda afstänga
novgoroderna från Östersjön. Så mycket underligare
förefaller det oss, att författaren icke beklagar
förlusten af själfva fästet, utan endast dess försvarares
öde. Men säkerligen har han menat, att hans
landsmän, när helst de ville, lätt nog kunde å nyo tränga
undan de föraktade ryssarna[1]. Och dessutom är
det icke de politiska frågorna, som upptaga hans
intresse, utan människorna. Det är ju framför allt
svenskarnas hjältemod och ståndaktighet, han velat
skildra. När skörbjuggen härjar bland krigsmännen
på Landskrona slott, vilja dessa ej skicka
underrättelser därom till Sverige för att icke »bedröfva
marskens hjärta»; och när den lilla utmattade och
öfvermannade flocken ser allt försvar hopplöst och
vill kapitulera, så finnes det ännu en man, som
tillropar anföraren: »Bedröfva ej marskens hjärta så!»
Troheten mot den högste krigshöfdingen får här
ett vackert uttryck; kanske har ock pliktkänslan varit
förenad med hängifvenhet för Törgils Knutssons
ädla personlighet. I alla händelser, om krönikans
berättelse är sann, så förtjäna tvifvelsutan riddar
Sten, Karl Hack, Torkel Andersson och deras onämnda
kamrater att af oss, deras landsmän, hedras lika väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
