Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Om hämnden för hertigarna och om det nya konungavalet (åren 1318—1320)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sitt våld hvartenda människobarn, som fanns på
skeppen, och delade mellan sig skepp, kost och
kläder. Det vardt konungen till ringa glädje. Många
tyskar voro med på flottan. De hade satt sitt
hufvud i pant på, att de skulle komma fram till
Stegeborg[1]. Men jag tror, att de hade svurit en mened.
Nu voro de mycket villigare att svärja på, att de
skulle fara hem igen för att slippa ur sin nöd, och
att de aldrig mer skulle komma till Sverige. —
— När det spordes till Visby, hur färden hade
aflupit, så blef drottningen än röd, än blek och
klagade: »Om nu Gud vill låta det gå så illa för oss,
hvad skola vi då taga oss till?» Men drottsäten
Brunkow sade: »Det här skall icke göra oss stor
skada. Nu vill jag företaga en härnadsfärd, och
jag skall lika litet skona dem, som de hafva skonat
oss hitintill.» Då sade konungen: »Eftersom
drottsäten vill våga sitt lif för vår sak, så skola alla
våra män, som vilja oss väl, följa med honom, och
här hemma skola blott några få stanna kvar.» —
— De togo då fartyg, hvar de kunde få,
hellre större skepp än små,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
