Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det osäkert, huruvida icke Verelius skulle kunna haft
tillgång till en då ännu qvarvarande handskrifven, något
skiljaktig, uppteckning af originalet. Besynnerligt, nästan
otroligt, måste det i alla fall synas, att denne nitiske
forskare icke skulle hafva kännt Schroderi tryckta text:
men han nämner intet derom och olikheterna finnas.
Troligen har han, jemte Schroderi text, egt tillgång till
en äldre handskrift, hvilken han föredragit att följa.
Det är nämligen icke troligt, att han egenmäktigt skulle
hafva gjort några förändringar i sjelfva meningen, ehuru
vissa Islandismer i språkformen kunna hafva härflutit
ifrån hans lärda hand.
Den andra yngre uppteckningen finnes införd i
Scriptores Rerutn Svecicar., I. 1, s. 240, och är hemtad
från en af Joh. Hadorph år 1690 färdig-redigerad
upplaga af Den gamla Svenska prosaiska Krönikan,
hvilken likväl aldrig hann utkomma. Detta fragment utgöres
likväl icke af mer än två strofer (Schroderi 1:sta och
4:de), hvilka, några små bokstafs-olikheter afräknade,
äfven nära nog öfverensstämma med Schroderi text.
Det märkvärdigaste med denna uppteckning är likväl,
att Hadorph säger att denna visa ännu på hans tid
(omkring år 1690) var bekant och söngs af allmogen i
Vestergötland och Dalsland (”Hadorphius — — adfert
cantilenam, quam adhuc in Vestrogothia et Dalia plebeii
homines canunt,” Script. Rer. Svec. anf. st.); således
hade af detta märkeliga fornqväde, som ännu fanns handskrifvet
och upptecknades af Joh. Magnus före 1526 och
derefter af Schroderus 1620, ja, ännu 1672 af Verelius,
tillika bibehållit sig ett par verser i folkets mun såsom
folkvisa ända till år 1690; — ett slående bevis på
folkminnets trohet i fordna tider!
Denna visa förtjenar också verkeligen namnet fornqväde.
Ty ej allenast Joh. Magni vittnesbörd, att dessa
sånger voro ”ab antiquissimo æuo ædita”, och Verelii,
som kallar dem ”carmina vetusta”, bevisar deras höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
