Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elias Sehlstedt av Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elias Sehlstedt.
*
Tänk er en liten ö, så där en 8
mil ute i Stockholms skärgård —
icke grön och lummig och skyddad
som vid Skuru — men belägen ytterst i
hafsbandet, omspolad af det salta stänket
och kringtjuten af stormarne; en ö af bara
sand och klippor med litet ljung bland
skrefvorna och några tunnland gles
barrskog, urblekt och utsugen af hafsvinden.
Den fåtaliga befolkningen — lotsar och
fiskare — lefver ett hårdt och sträfsamt
lif ute på sjön — värre blir det, då
sjöfarten för året upphör och isen hvarken
bär eller brister. Förbindelsen med
fastlandet är stundom afbruten i veckotal,
och tillika möjligheten att proviantera.
Stackare den, som ej i tid för hela
vintern kunnat fylla sitt visthus! Då kan
lefnaden ibland vara rätt eländig, såsom
skalden säger:
Hjälplös och arm får befolkningen dö,
Läkare finns ej, och ej Fru Nödvändig,
Två mil till presten längst bort på en ö.
Detta är i största korthet beskrifningen
på lots- och tullstationen Sandhamn,
sådan den tedde sig ännu för en 30 eller
40 år sedan. Efter den tiden har den
tilltagande välmågan spridt sig äfven till
detta yttersta hörn af Sveriges landamären.
Hvarje sommar ditför talrika Stockholmsgäster,
för hvilkas räkning nätta villor
uppväxa bland de röda stugorna från
gamla dagar, ställets egna resurser hafva
på mångfaldigt sätt utvecklat sig, och tack
vare isbrytare och elektrisk telegraf kan
man ej mera vintertiden blifva så afstängd
från den omgifvande världen som förut.
Men, som sagdt, det är ej det moderna
Sandhamn som vi nu tänka på; det är
till 1840—50-talets »vinterlurfviga,
ramsugande Sandhamn» vi här vilja försätta
oss, det Sandhamn, om hvilket med någon
skymt af sanning kunde påstås, att
Den bör bo här, som har röfvat posten
Och slagit hjäl både far och mor.
Genom ödets sällsamma skickelse
fastlästes vid detta ödsliga ställe, denna hårda
natur, för 17 långa år en lefnadsfrisk man,
en äkta sångaresjäl med ett hjärta känsligt
och törstande efter skönhet — icke
den tragiskt storartade, som talar i
stormens rytande, utan den blida och fagra,
som doftar i ängens blommor, sorlar i
skogens vårbäckar och strålar ur lyckliga,
sorglösa människoögon. Ödet befallde
skaldenaturen att gömma sig i en tullinspektörs
skepelse och fullgöra hans prosaiska värf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:54:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/esesaovi/0013.html
