Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liten Fogel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då ref hon sönder solen, och månen åt hon opp,
Och vore lika misslynt ända.
Ty envis som den onde, hon ingen ro sig ger,
Om hon ej jemt har bråk och förtret;
Ja, om en engel stege i skor och strumpor ner,
Så blef hon aldrig bättre för det.
Att menniskan är häftig syns på fysionomin,
En konstig röst hon också har fått.
Hon ger ibland en hals, som om knifven satt uti’n,
Om henne minsta motgång har nått.
Då är förståndet borta. Om underverk hon ber,
Och blir i hast gudfruktig af tvång.
Men kommer då ej hjelpen i rappet alltid ner,
Så blifver hennes näsa så lång.
Hon måste vara född med en konstig fantasi,
Och underlig är ock hennes drägt,
Ty allt hvad trasor heter hon spökar ut sig i,
Att största oxe springer förskräckt.
Det lönar icke mödan att hålla några tal
Om nästet, som hon kallar för stad.
Der går hon melankolisk och skapar sjelf sitt qval,
Och aldrig ser hon ut riktigt glad.
Ja, stackars kräk, hon glömmer naturens enkla lag,
Och derför har hon sorger och brist.
Gud vare tack, att jag är en liten fogel jag
Och kan få gunga glad på min qvist.
Jag menskans flärd och dårskap rätt ofta skrattar åt,
Men ömkar mig också mången gång.
Mot hennes drömda lycka och hennes lumpna ståt
Jag byter ej min frihet och sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
