Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till lands och sjös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dess gamla slott och fästen ligga öde,
Dess Köpingshus, dess Gränsborg och dess Strö.
Men om vi något litet oss bcmöde,
Och ej vår forskningslust är allt för slö,
Så kunna vi utaf de forne döde
Se vålnader ännu — och sedan dö.
Ty man kan se, om än en smul i sender,
Ruiner här och der på Köpings stränder.
Nu är emellertid ej tid att hvarken
Om forntid snacka eller den och den.
Jag steg i land, som Noach utur arken,
Förnöjd att torrskodd stå på land igen.
Jag bjöds på sexa uti Adams-parken,
Och der var gräddan utaf gentlemen:
Borgmästare, baroner och patroner
Och mat och bålar, tal och messingstoner.
Sen var det konsten att sig rekreera,
Ty dagen efter har sitt egna kraf.
En skog af lärkträn jag besåg med mera,
Mekanisk verkstad se’n och Scheeles graf.
Guds långa dag användes att flanera,
Då gästfriheten någon rast mig gaf.
Jag gjorde resor, både små och stora,
Med Hallbergs Alva och med Sjöbergs Flora.
En vacker afton var jag till Kungsör,
Fast ej min mening var att länge bli’ der.
En promenad till kyrkans höjd jag gör
Och ville kyrkans inre se omsider.
Men presten messade derinnanför
För öfnings skull till kommande högtider.
Jag bultade, men nådens dörr var låst,
Och jag fick stå derutanför i blåst.
Af kyrkans inre såg jag ej ett dugg,
Och med mitt öde fick jag mig förlika.
Pehr Frestare[1] jag såg uti en glugg,
Hvari jag obligerades att kika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
