389 (Elias Sehlstedts Sånger och Visor)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En restur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

På bruna ryggen
Mitt stadsbud kankar
Min kappsäck nött utaf
Tidens mal.
Jag larfvar efter
I reskostymen
Med bockskinnsrock
Och cigarrfodral.

På rådstu-klockan
I hast jag tittar,
Och stolt att vara
Påpasslig karl,
Jag afsked nickar
Åt Gustaf Wasa
Och Norstedts söner
Och Birger Jarl.

I vagnar gunga
Familjer stolta
Med barn och blomma
Och allt sitt plock.
Och hjulen damma,
Och kusken gör sig
Ej samvet öfver
En borstad rock.

Tack, söta stadsbud!
Här ligger båten,
Som går till Bråvikens
Salta bad.
Ställ nu kappsäcken
I numro fyran,
I rappet hör jag
Det bär åstad!

På landgångsplankan
Jag om mig vänder
Och egnar staden
Min sista bock.
Nu har jag sjungit,
Så kan jag tycka,
Att det för en gång
Kan vara nock.

Vår ångbåtskapten scr hygglig ut.
Lagom fetlagd. Jag tycker ej om för mycket
magra och knotiga sjökaptener. Det ligger
någonting godmodigt och välvilligt i den
runda skepparformen, då i den skarpa och
beniga afspeglas någonting som är snarlikt:
»främmande från bord!» Jag känner minst
åtta tusen sjökaptener personligen och jag har
funnit få undantag från regeln.

Man tar nu afsked på vanligt och
ovanligt sätt af vänner och bekanta; somliga
synbart belåtna med skilsmessan.

»Vigtig är afskedets stund, är ett frågetecken i lifvet:
Döden kanske inom kort svarar derpå med en punkt.»

Vi lemna Riddarholmen med dess
juridik och konungagrafvar, trycksvärta,
riksgäldsfunderingar och pantlåneanstalter. Vädret
är vackert och sommararannt, alla ansigten
glada, utom kanske ett som ser fundersamt
ut, säkerligen tillhörande en filosof eller något
ditåt. Han har tagit sin plats vid relingen,
sysselsatt med att fånga flugor, hvilka tvekas
vara hemmastadda ombord och kanske
påmönstrade. Han väger dem i sin hand och
så släpper han dem. Kanske är han
flugvägare. Annars kan han af Victor Hugo få
veta, att ett tusen ett hundra tretiofyra flugor
väga ett lod. Hans ifriga sysselsättning
påminner mig om Kellgren:

»Låt lilla vinkelns åbo,
Låt idogsfulla spindeln
Ur hårdt tillsnörpta ändan
I evigt lika kretsar
De fina trådar draga,
Som fånga flugans flygt!»

Jag gick ned i min hytt för att göra
mig hemmastadd och ta min nya boning i

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 22:54:49 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/esesaovi/0435.html

		Elias Sehlstedts Sånger och Visor / 389 (1893) Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|