- Project Runeberg -  Elias Sehlstedts Sånger och Visor /
424

(1893) [MARC] [MARC] Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett stycke minne från skolan och gymnasium i Hernösand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och upplyst af talgljus, som stodo i jernhylsor.
I kronor och lampetter bestods det vaxljus.
Musiken, som utfördes af gymnasister, bestod
af fiol, basfiol, flöjt och trumma. Som det
fanns goda lärare i musik i staden, så voro
många bland ungdomen deruti mycket
skickliga och försigkomna.

Sedan te var kringburet, öppnades balen
af båda värdarna, som i en långdragen angläs
förde någon af de högtuppsattes fruar eller
döttrar. Sedan kom den efterlängtade valsen,
och det ansågs för ett ovanligt danspar, som
stod ut med tre hvarf kring den stora
fyrkantiga danssalongen. Kadrilj och vals
omvexlade derefter med få hvilostunder. I
anseende till salens storlek arrangerades vanligen
två eller tre kadriljer. Det var en lust att
se en god dansör med de äfventyrligaste
battemanger skutta i höjden, så att man nästan
tviflade på hans jordiska återkomst. Det var
tidens sed att ha sina ben i ordning och
godt skick, då man skulle visa sig i dansen.
Man skämdes att dansa illa, och derför såg
man sällan någon som gjorde det.
Officerarna i Jemtlands jägaruniform med de små
förgylda jägarhornen å de gröna frackskörten
togo sig väl ut i dansen och voro särdeles
goda dansörer. En flicka, som fick dansa
med en löjtnant, kunde icke dölja att hon
var i sjunde himmeln, och mången gammal
fru som ännu lefver, har de Hernösandska
gymnasistbalerna att tacka för den husliga
trefnad eller otrefnad, som hon sedan fått
upplefva. Den civila baldrägten för kavaljererna
bestod af skor med bandrosor, svarta
redgarns-strumpor, tåstötta med kallikå, svart eller blå
frack med dito benkläder, mångrosiga västar
med ett slags genombrutna och förgylda
hängknappar, hvit halsduk med spetsig framstående
fadermördare och som knöts baktill, så att
den satt alldeles slät framtill. Fracken hade
långa skört med kort lif, ju kortare desto
bättre, med knapparna högt upp på ryggen
och så bredt emellan som möjligt. Var det
blå frack, så skulle de blanka knapparna
framtill sitta mycket tätt tillsammans. Hängde en
kulört sidennäsduk fram ur bakfickan, så var
det ännu fullständigare. Någon enda sprätt
kunde man få se med hvita handskar, men
annars voro kambrikvantar de vanligaste för
både herrar och damer. Var det möjligt,
skulle herrarnas hår vara anordnadt á la Carl
Johan. Det var ingenting ovanligt att se
herrar qvällen före baldagen gå till kojs med
hufvudet belamradt af papiljotter och inknutet
i en blå och hvit näsduk i brist af nattmössa,

Omkring klockan 11 inträdde ett längre
och äfven mycket efterlängtadt uppehåll i
dansen. Man började litet hvar känna sig
sugande. Supén var enkel. Vaktmästare och
jungfrur kommo inbärande med kolossala
brickor, upprågade med smörgåsar, dels på
knäckebröd, dels på limpa och hvetebröd, i
mindre och större format, med olikartadt
tillbehör af ost, salt kött, kalfstek och oxstek
m. m. Damer och kavaljerer försedde sig
nu i största hast efter tycke och smak. Man
åt så mycket man behagade, och det såg rätt
egendomligt ut, då ett par hundra menniskor,
alla med smörgåsar, vandrade omkring i
salen under den största munterhet och
belåtenhet, mumsande, konverserande och
kurtiserande. Ett glas svagdricka eller öl, en kopp
buljong eller chokolad afslutade supén. Någon
snaps eller annan spritdryck vankades icke,
så att nemo saltat sobrius fann här ingen
tillämpning. Icke heller kunde man säga med
Bellman, att »tockna baler gör vår ruin», ty
det var nöjet och icke öfverflödiga och
kostbara anrättningar, som afsågs vid dessa
tillställningar.

Sedan supén var vederbörligen afslutad,
drogos handskar och vantar på igen. Valsen
på maten
spelades upp, det var den så kallade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:54:49 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/esesaovi/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free