Elias Sehlstedts Sånger och Visor / 436 (1893) Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strödda minnen af resor till lands och sjös

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förebråelser för bristande insigter i den ädla
kokkonsten af en herre med månsken i nacken.
Han var lika orättvis som omensklig i sina
utlåtanden och förrådde, om ej bristande insigt
i kokkonsten, åtminstone brist på uppfostran.
»En menniska utan uppfostran,» säger Linné,
»lemnad åt sig sjelf, liknar mer en markatta
än Guds beläte.» Och sannerligen hade icke
hans ansigte någonting markattsaktigt, och
när han vände sig om, var hans månsken
afskvvärdt. »Månsken,» säger en förnäm
författare, »kan man ledsna på i beskrifningar,
men aldrig i verkligheten, så vida det icke slår
sig ned i ens nacke.»



Ja, man måste ledsna på
det, det är bra fult, i
synnerhet när det sitter i
nacken på en oförskämd
menniska. Det är en
gammal iakttagelse, som
jag vid detta tillfälle kom
ihåg, att de som visa sig
mest pockande hos
andra, hafva i allmänhet
hvarken något att bränna
eller bita på i sitt eget
hem. Adjö, min herre!
Låt oss aldrig träffas mer!
Hafvet är en orolig inrättning. Det har
ingen ro i sin själ. Det är ett evigt
guppande. Än sätter skutan ner näbben som
ankorna med stjerten i vädret, än rullar hon
på sidorna och roar sig med öfverhalningar.
Man är öfverlemnad åt vindarnas »oåtkomliga
pack».

»Hanar och hönor och kycklingar smås
— Nej, nej!

Ångbåtar äro, som man vet förut,
Ert sat-tyg till slut.
Och aldrig man nånsin kan finna sig trygg
Uppå böljornas rygg.
Bäst lugnt man tycks flyta
På spegelblank yta,
Bums stormarna ryta,
Man kastas och vräks,
Man rådbråkas och späks,
Törs jag säga: man kräks?

Det brusar och susar och gnisslar och gnyr
Och hafsskummet yr.
Det osar, så fan må ta näsa och svalg,
Af tran och af talg.
Det svärs och det läses,
Man knuffas och snäses,
I köksspisen fräses.
Man ångrar i sitt qvaf,
Att man nånsin gaf sig af
På det ödsliga haf.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>