Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Senhöstenm
(Sandhamn 1835.)
Djupt uti dimman ligger begrafvet
Landet, så långt man kan skåda förut.
Hösten är kommen. Stormen och hafvet
Drabba tillsammans i vildaste tjut.
Böljornas kampar frustande; skena,
Stänka sitt skum emot stjernornas sfer.
Tro mig! det pröfvar, det frestar hvar sena,
Lifvet härute bland ”kobbar” och skär.
Här duga inga klemiga kroppar,
Ruff bör det vara i hufvud och fot.
Man borde vara minst utaf koppar,
Kanske i längden man då stod emot.
Här böjes ofta toppen af tallen
Ända till jorden, höflig och mjuk.
Här blåser håret rakt utaf skallen:
Ingen härute kan nyttja peruk.
Vågen är grönögd, svartblå är polen.
Vindarna tjuta i tak-ås och knut.
Solen och månan, månan och solen,
Ingen på länge vet, hur de se ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
