Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180!
Gud vet hvad henne fattas — ja, himlens herre vet!
Men alltid som en tosing hon gått.
Jag är visst blott en fåget, men nog förstår jag det,
7” Att aldrig hon var nöjd medi sin lott.
Nu har hon rest med ånga en tid med välbehag,
Men rättnu räcker ångan ej till.
Nu är hon obelåten, och flyga vill som jag;
Men gudskelof! jag tror hvad jag vill.
Ty skulle hon få vingar, Gud styrke då vårt hopp,
Om hon i Juftens rike fick rå.
Då ref hon. sönder solen, och månan åt hon opp,
Och vore lika misslynt ändå.
Ty envis som den onde hon ingen ro sig ger,
Om hon ej jemt har bråk och förtret.
Ja, om en engel stege i skor och strumpor ner,
Så blef hon aldrig bättre för det.
Att menniskan är häftig syns på fysionomin.
En konstig röst hon också har fått.
Hon ger ibland en hals, som om knifven satt uti’n,
Om henne minsta motgång har nått.
Då är förståndet borta. Om underverk hon ber,
Och blir i hast gudfruktig af tvång.
Men kommer då: ej hjelpen i rappet alltid ner,
Så blifver hennes näsa så lång.
Hon måste vara född med en konstig fantasi,
Och underlig är ock hennes drägt.
Ty allt hvad trasor heter hon spökar ut sig i,
Att största oxe springer förskräckt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
