Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af Arv. Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
får hos honom erfarenhet deraf, att kärleken är humorns
moder. Äfven kritiska sinnen, för hvilka ett och annat
i formen hos Sehlstedt måste förefalla felaktigt, hafva
känt sig hänförda af denna kärleksfullhet. Från satiren
vänder sig mången bort med en plågsam känsla,
emedan den med sin brännspegel skarpt belyser de
menskliga svagheter, vi dock alla dela. Men humorn
upphöjer och vederqvicker oss, i det den visar att “verlden
är ej så ful som vi henne ängsligt afmåla“. En af
Tysklands största estetiker, på samma gång en af dess
förnämsta skalder, har i en mästerlig afhandling visat
att satiren, elegien och idyllen utgå från samma källa.
Ställer sig skalden på idealets ståndpunkt med gissel
och hån öfver verkligheten, så skrifver han en satir;
skildrar han idealet med en klagan att verkligheten ej
motsvarar det samma, så blir hans poem en elegi; och
framställer han slutligen idealet såsom för handen varande
äfven i den bristfälliga verkligheten, så diktar han en idyll.
Elegier skref Sehlstedt icke gerna, rena satirer ganska
sällan, men deremot författade han många idyller, och
man kan säga att han sammangöt de satiriska och
idylliska dragen på ett för svenska diktningen alldeles
egendomligt sätt.
Det fins nämligen en gren af skaldekonsten, som
må anses karakteristisk för vårt land, en poetisk
återspegling af dess korta men herrliga somrar, som, enligt
Bellmans ord, bjuda
«– – Fåglen sjunga,
Biet svärma, gäddan slå,
Och sefiren då och dä
Flåsa i poetens lunga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
