Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. "Ingenting; annat!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
TECKNINGAR tfR LIFVET.
Almén, i det hon lutade sig tillbaka i hvilstolen
och tillslöt ögonen.
Anita letade i sitt minne. Hvar funnos de
nu, alla dessa gamla sånger, dem hon förr tyckt
så mycket om?
—■ Nå, minns du ingen? Du kunde ju en
hel mängd, när du var liten.
Ändtligen fann hon en — och så en till —
och ännu en. Den ena sången väckte
hågkomsten af den andra, de kommo fram, liksom
glada att åter blifva uppletade i minnets
förrådsrum, där de länge nog legat bortglömda.
Modern lyssnade tydligen uppmärksamt; hon
sade ingenting, men ett par tårar trängde då och
då fram under ögonlocken. Anita sjöng i början
något osäkert och med låg röst, som om hon
varit litet förlägen, men snart var hon inne i
sången med hela sin själ, och hennes röst ljöd
alltmera innerlig. Då hon sjungit en stund och
trodde, att modern somnat, steg hon sakta upp
och gick ensam ned till sjön. Hon visste ej,
hvarför hon kände sig så vek till sinnet, alldeles
som hon ville gråta, och ändå på samma gång
lyckligare än på länge.
Följande dag låg fru Almén återigen i
hvilstolen under de skuggrika lönnarna. Anita smög
sig intill henne och frågade:
— Vill mamma, att jag skall sjunga nu?
— Ja, gör det, min älskling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
