Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Hans bibel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS BIBEL.
127
världens barn och att man måste höra till
endera sorten. Och så kom ordningen till
kortspel och svordomar och brännvin, och då var
han vältalig. Det lyckades inte, det där
försöket, och han var så klok, att han insåg, att det
ej var värdt att göra om det igen. Men
nät-jag se’n efter hans vackra föredrag bjöd honom
taga aptitsupen vid kvällsvarden — hå, hå, jag
ser för mig ännu hans min, när jag vill.
Majoren skrattade vid detta minne.
— Frun är i alla fall en snäll och hygglig
människa, sade majorskan. Jag har ju träffat
henne ibland, när jag varit inne i prästgården,
och äfven annars. Det är ändå synd om henne
och barnen.
— Å, det vet jag visst. Hon tycker nog,
att han gjort alldeles rätt och att det bara är
den onda världens förföljelse, om han får sota
för sitt bedrägeri. Usch, jag ville inte vara i
hans kläder för mycket godt. En sådan skojare!
En sådan skenhelig skrymtare! Då måtte det
väl vara mycket bättre att ha sitt sinne och
kanske inte så noga skräda sina ord, men vara
redbar, så att ingen har orsak att anklaga en för
att ha tagit ifrån honom hans.
Den nyhet, som i så hög grad upprört
major Strömdal, hade redan hunnit spridas
omkring i det lilla samhälle, där Löfrot var en af
de mera framstående personligheterna, och öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
