Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Hans bibel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS BIBEL.
145
— De? Jag kan ej tänka mig något, som
ej de skulle våga. Jo, lita du på det. Men jag
förbehåller mig, att det i sådant fall blir jag, som
får gifva svar på inbjudningen. Jag vill lofva,
att de ej skola glömma det snart.
— Vi skola väl se först, om de komma.
— Den här Sandkvist är en stor grälmakare,
återtog majoren; det får jag då erkänna
beträffande Löfrot, att hurudan han nu var för resten,
aldrig hade jag något ondt af honom som granne
under de fyra år han bodde vid Haga. Men nu
har det blifvit annorlunda.
— Huru är det då fatt, frågade hustrun
utan att förråda något egentligt intresse.
— Jo se, du vet, att vi alltid brukat ha en
genväg till Sjöängen och att den går öfver ett
stycke af Haga ägor. Det är nu egentligen deras
väg förstås, ända ifrån landsvägen och fram till
grinden, den där vid de två ekarna. Det är en
betydlig besparing af tid för mitt arbetsfolk, när
de skola till och ifrån den där utmarken, att få
använda genvägen och slippa ta ut den långa
kroken förbi kvarnen. Det kom aldrig i fråga
annat i Löfrots tid, än att man fick- både åka
och gå där oförhindradt, och nu tänkte rättarn
ej på, att det kunde vara någon ändring, och
inte jag heller, det får jag bekänna. Nå godt
och väl. Pettersson skickar ut karlarna till att
slå ängen, och de togo förstås genvägen både
Teckningar ur lifvet. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
