Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGABOND OCII REDAKTÖR.
8.1
i sömn, ehuru jag var pinad af den odrägligaste
hufvudvärk. Helt plötsligt väcktes jag af ett våldsamt slag i
hufvudet. Yrvaken famlade jag i det kolsvarta
mörkret och fick tag i en stöfvel. Det var alltså en spark
jag undfått. Jag släppte icke mitt tag, utan klämde
rätt eftertryckligt om det mystiska benet. Dess egare
ryckte till, men fattade genast situationen och
hviskade : "Släpp! Och var tyst!" Jag förstod nu också,
att karlen var stadd i samma ärende som jag sjelf, och
släppte derför mitt lag. Han kraflade sig in i vagnen,
och i luckan såg jag, trots mörkret, en annan gestalt
dyka upp. Sedan äfven han kommit in, uppenbarade sig
en tredje o. s. v., ända tills sex för mig okända
personer befunno sig i samma vagn som jag. De berättade
sedan, att de på detta sätt färdats gratis från Texas
via Kansas City i Missouri ända hit ut till vestra
Kansas, en sträcka af minst 600 mil. De voro också
förfarna i konsten att tjufåka, och deras första åtgärd,
sedan de väl inkommit, var att stänga luckan och slå
fast den med en jernkil. Derpå tände de sina pipor
och begynte ett hviskande samtal sinsemellan.
Att börja med kände jag mig ganska ruskig till
mods. Det är ju ingenting ovanligt i vestern, att man
på hotell och boarding-hus får dela bädd med
fullkomligt okända personer. Detta kan stundom vara
obehagligt nog. Men i ett hotell känner man sig likväl trygg.
Man har ju menniskor i närheten; och den, som tager
in på ett hotell, visar ju redan dermed, att ban ej är
alldeles utblottad på penningar. Här var det belt
annorlunda, och den enda tröst jag hade i min
belägenhet var, att mitt sällskap troligen ansåg mig helt och
hållet pank. Om de funnit för godt att undersöka mina
tillgångar, — hvem skulle kunnat hjelpa mig?
Konduktören och bromsaren befunno sig i den allra sista
vagnen. Mellan dem och oss funnos minst ett dussin
vagnar och lika många mellan oss och lokomotivet. De
få dollars, hvaraf jag ännu var egare, lågo i min
fiollåda. Den ställde jag som hufvudgärd, stoppade
klockan i högra byxfickan och spände lifremmen hårdt
deröfver. Sedan lade jag mig lugnt på en köttsäck och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
