Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGA B ÖN I) OCH REDAKTÖR.
319
ess blott begagna te och mjölk. Han följde rådet, och
några månader derefter berättade han, att
hufvudvärks-anfallen försvunnit, och att både ban och hans familj
befunno sig bättre än någonsin förut. Den 24 okt.
företogo Linder och jag en fotvandring till Portland.
Vi lemnade mitt hem ]AXQ på f. m., besökte några
farmar, som lågo en mil åt sidan och kommo efter 26 mils
vandring till Vancouver kl. 8 på qvällen, stannade der
öfver natten och gingo till Portland följande morgon.
Linder reste från Portland till San Francisco,
hvarifrån han i slutet af nov. skref, att han sökt inträde t
armén. Kort derefter for ban dock till Chicago, der
ban allt sedan varit bosatt. På återvägen hem besökte
jag regeringens landkontor i Vancouver, för att höra
efter, hvad utsigterna voro beträffande eganderätten
till min "claim." Jag blef tillrådd att uppmana
farmarena att rösta på den demokratiske
kongressmanna-kandidaten Voorhees, hvilken lofvat hjelpa oss att fi
de landområden, som N. P.-banan gjorde anspråk på,
återbördade till regeringen. Voorhees kom sjelf ut
till Battle Ground och höll tal för nybyggarne, klädd
i stora stöflar, slokhatt, ylleskjorta och annat,
hvarmed han trodde sig kunna siå an på befolkningen. Han
fick också de flesta rösterna valdagen den 2 nov. Han
föreföll dock mig misstänkt, enär jag i Vancouver sett
honom klädd som en riktig "dude." I kongressen svek
han oss och röstade med i st. f. mot jernvägsbolaget.
Tå landregistratorns uppmaning skref jag en ansökan
till generallandkontoret i Washington, D. C., men fick
aldrig svar och kunde således icke göra min
homestead-rätt gällande i fråga om det landstycke, för hvars skull
vi underkastat oss så mycket besvär. När jag åkte med
VVooden förbi garnisonen i Vancouver, sågs ett
regemente soldater trafvande i s. k. språngmarsch. "Det är
visst på det viset de springa," anmärkte gubben torrt,
"när de förfölja indianerna." Den komiska
anmärkningen framkallade för min inre syn bilden af en hord
indianer, räckande lång näsa åt förföljande trupper,
som guppade i väg i takt efter löjtnantens kommando.
Några veckor senare gjorde jag i sällskap med Peter
Onsdorff åter en fotvandring till Vancouver, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
