Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
VAGABOND OCH REDAKTÖR.
köldperioden i feb. frös hela vårt potatisförråd, som
låg förvaradt i vedboden under ett täcke af hö. Snön
nådde upp till midten af fönstren. För att kunna se ut,
måste man stå kapprak vid fönstret. Man såg då ladan
sticka upp öfver snötäcket. Grisen, som hade sitt läger
i hönshustillbygget, brukade många gånger om dagen
lunka till huset för att se, om något fans att äta, och
på så vis tilltrampade ban en gångstig i snön ungefär
5’/2 fot ofvan marken. Den förutan hade jag ej ens
kunnat komma till ladan. Det var en rent af hemsk tid
vi genomlefde, i 2 bela månader afstängda från den
öfriga verlden. De enda menniskor vi träffade voro
Aleck och Nelson, hvilka några gånger banade sig väg
till oss för att se, om vi lefde. Första gången N. kom,
låg snön nära 4 fot djup. Det tog honom 3yi timmar
att bryta sig fram genom snömassorna mellan sitt
hem och vårt, ett afstånd som på sommaren
tillrygga-lades på en half timme. Han hade en spade med sig
och var vid framkomsten ur stånd att röra sig i följd
af öfveransträngning. Sedan gjorde han sig ett par
skidor, med hvilkas tillhjelp ban kunde gå, hvart han
ville. En dag i mars öfverraskades vi af att se honom
komma glidande öfver den manshöga snön, bärande en
säck potatis på ryggen. Han hade då beslutat att för
alltid öfvergifva berget och skänkte oss potatisen. Det
var en synnerligen välkommen gåfva. Och detta var ej
den enda gången den hygglige, trofaste vännen bevisade
oss en tjenst. Liksom Aleck var ban i hög grad
hjelpsam, just det slags grannar som det är godt att ha, när
man kastat sig in i nybyggarlifvets mödor och faror.
Hade någon olycka drabbat oss denna vinter eller vi
ej haft tillräckligt matförråd, hade vi varit hjclplöst
förlorade. Stundom när vi under en vecka eller två
ej sett cn skymt af annat än oss sjelfva, och det allt
höljande, ständigt växande snötäcket, grepos vi af en
känsla af förfäran eller t. o. m. förtviflan. Vi visste
ju icke, om ej möjligen vår lilla hydda skulle helt och
hållet öfversnöas. Sådant hade vi läst om från andra
trakter, t. ex. Dakota. Men här vore ett sådant öde
ännu fruktansvärdare, enär ingen möjlighet funnes til!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
