Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGA B ÖN I) OCH REDAKTÖR.
351
stället tagit parti för humbugarne. Jag hade till den
grad ätit mig in i den föreställningen, att endast ett
enkelt, flärdfritt lif i naturens sköte var fritt från
humbug, att det föreföll mig, som om det kunde qvitta lika.
hvad man hade för sig i staden. Hufvudsaken der vore
att förtjena pengar, så att man kunde flytta på landet
igen, och ur den synpunkten var det lika
tillfredsställande för mig att tillgripa det ena humbugsarbetet som
det andra. Emellertid fick jag höra om en dansk
fotograf Fritz, som hade egen atelier i staden Forest
Grove, 26 mil sydvest om Portland. Jag ville fråga
äfven honom till råds, men ban skulle bli den siste. Inom
mig kände jag väl, att clr Lindahl haft rätt i sitt
omdöme om mig, men jag undrade, om det cj funnes någon
medelväg, som jag kunde beträda. Jag reste till Forest
Grove. Fritz erbjöd sig att för $25 låta mig stanna hos
honom och lära allt, hvad jag behöfde kunna, med tiden
endast begränsad af min förmåga att betala
hotellräkningen, $4 i veckan för mat och logi. Jag antog förslaget
och började hos honom i slutet af februari. Men innan
jag varit der 2 veckor, tvungo underrättelser från Atina
mig att hals öfver hufvud begifva mig hem. Medan hon
och barnen en söndagseftermiddag varit på besök hos
grannen Duffy, hade någon brutit sig in i vår bostad och
stulit min ganska dyrbara dubbelbössa, och påföljande
morgon, medan Anna var ute och fodrade kreaturen,
hade mrs Heisons yngste son, en oborstad 15-årig
lymmel, kommit ridande till grinden och frågat efter mig
samt, då han hörde att jag var bortrest, tilltalat Anna
på ett så oanständigt sätt, att — som hon uttryckte det
i sitt bref — "hade jag haft en revolver, hade ban
aldrig stigit ned af hästen." Hon skref vidare: "Jag
är så rädd, ty de äro ju ett belt band, de otäcka
Iiet-sons. Det är ej så lätt att vara ensam, som det tros.
Jag grät nästan bela dagen för en sådan förolämpning;
och att man skall behöfva lefva skild från den, som
skall skydda en. Jag törs nu ej lemna barnen en
minut. Jag längtar förfärligt och lefver i ständig oro.
Duffys hustru stannar hos mig i natt." Brefvet kom
mig tillhanda först 4 dagar efter det var skrifvet. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
