Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
VAGABOND OCH RF.DAKTÖR.
och en luden mössa och såg allt annat än snobbig ut.
Vi kunde i det fallet taga hvarandra i hand, och det
gjorde vi också. Jag skulle nu följa med honom hem.
Det var öfver en mil dit, och vi gingo sakta. I
början förhöll ban sig något reserverad och muttrade ett
och annat om hängning och straff, men rätt hvad det
var. fick jag honom att le, och sedan var isen bruten.
Då vi kommit upp på hans lilla enkla vindskammare
med dess skrifbord, två bokhyllor, säng, komod och
ett par stolar, samt fått eld i kaminen, började ban
beklaga sig öfver, att han blifvit gammal. "När vi sist
träffades," sade ban, "var jag ung, d. v. s. jag kände mig
ung till kropp och själ. men nu känner jag, att jag
åldrats. Jag kan inte gå fort, och jag har svårt att se.
Och det är det värsta för en menniska, som finner sin
högsta njutning i att läsa och studera. Om jag vore
rik, så att jag kunde hålla mig med en sekreterare,
ginge det väl ändå an. Men när man inte kan det, är det
bra svårt att bli blind." Jag frågade, om ban inte
hellre önskade, att det var hörseln som försvagades.
"Jo, naturligtvis," svarade han, "den behöfver jag ju
inte nu mera. Men min son säger, att döfva menniskor
bli slöa och dumma på ålderdomen, och då är det
kanske bättre att vara blind. Det är för resten inte tu
tal om. att när man blir, som jag, är nu, borde man
skjutas. Man är inte till något gagn och kan inte njuta
af lifvet. Men det är kanske cn god anordning, att man
förlorar först det ena och sedan det andra sinnet, tills
man blir känslolös för allt och utan saknad kan lemna
verlden." Jag tänkte på den tid, då jag hade ett hem
och kttnde bjuda honom, den hemlöse vännen, till mig.
Nu voro vi båda hemlösa, och jag kände mig mer än
någonsin dragen till den olycklige gamle. "Ja," sade ban,
när vårt samtal kom in på detta kapitel, "det är ingen
småsak att förlora en sådan hustru som den ni hade.
Ni kan gifta er 20 gånger och ändå aldrig finna en
sådan qvinna." Härifrån leddes samtalet in på
spiri-tismen, som T. sade sig ha studerat i 10 år, utan alt
dock ha kommit till annat resultat, än att "ungefär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
