Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet. Skandinavisk skön konst och Amalia Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
de kraftigaste skälen var, att om hon ock ej, så
verksamt hon önskade, kunde bevisa sina medmen-niskor
kärlek och hjelp under deras lifstid, så visste
hon dock att hon genom sina förböner kunde gagna de
aflidnas själar.
Ar 1855 återkom hon till sitt fädernesland. Ombytet
var smärtsamt från den hjertlighet och godhet hon
funnit i södern, till den köld och det ogillande hon
här mötte af sina läsarevänner, emedan hon svikit
dem. Efter ännu en utländsk resa, stannade hon för
sina återstående dagar i Sverige och erfor tunga
pröfningar genom bristande lefnadstill-gångar. Hvad
hon till sitt uppehälle kunde disponera var pinsamt
litet, och hennes oberoende sinne gjorde det ytterligt
motbjudande för henne att stå i förbindelse hos någon.
Ar 1861 anfölls hon af den sjukdom, som lade henne
i grafven. Mången deltagande vän skulle velat besöka
henne om hon hade tillåtit det, bland andra professor
Nilsson och hans familj. En vän till Fredrika Bremer,
expeditionssekreteraren E., en aktad litteratör och
hvars dotter fordom lärt mosaikarbeten af Sophie
Adlersparre, var, jemte sin familj, lyckligare; den
sista föda hon njöt, var från hans hus. Under sin
dödssjukdom var hon tacksam öfver att få vårdas af
en trogen vän, hvars värde Sophie Adlersparre i sin
ungdom Aldrig rätt förstått att uppskatta.
Allt som döden närmade sig, blef hennes sinne mera
mildt, mera öppet. Hon sade till Fredrika Bremer,
att hon nu kände sig i stånd till att sympatisera
med andra lidande; öm och tacksam för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
