Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet. Skandinavisk skön konst och Amalia Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
sörjande fadren i hennes sista tafla. Ovan vid en
så stillsam sysselsättning somnade han, en sak som
gjorde honom sjelf stort bekymmer, men var henne till
mycket gagn, då det just var hans knän och fötter hon
behöfde. Af henne hör jag ock att dalfolket, liksom
schweizare och tyskar, lägga bort sin nationaldrägt,
hvilket är stor skada, då så föga romantik återstår
i denna tid. Men det måste så vara; detta blir en
gifven följd af mera beröring med andra nationer.
Den älskvärda konstnär en anser sig vara ohjelp-ligt
dum, emedan hon ej kan rita i album och minnesböcker
som andra menniskor. Hon önskar att hon egde
skicklighet nog dertill!
Huru föga de sannt ödmjuka kunna fatta sitt eget
värde!
Herman kommer dessa aftnar och hemtar mig och äfven
han anser detta vara en stor glädje. Han kan icke
"glömma huru vänligt hon säger: »kom .in, lilla
Herman!» och huru hon en gång visade honom taflan af
det döda barnet.
Herman och Fritz äro numera förtrogna vän-t ner till
mig. Härom qvällen, då vi kommo hem, anförtrodde den
förre mig en stor sorg som drabbat honom - den största
som vid denna tid af året kan träffa eii svensk gosse
- hans ena skridsko var af bruten!
- Slå bort din sorg, lilla Herman, i morgon skola vi
ställa den saken tillrätta.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
