Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet. Sista dagarne vid Årsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
sedan blef himmelsblått af sina vackra blommor,
och nu är brunt, är färdigt att rötas och bråkas.
Böndernas hampa skall häcklas, vickern är uppsatt till
torkning och gigantiska hafrekärfvar fastspikade vid
långa stänger. Ljungen har förlorat sin fägring och
är brunbränd af frost; blommorna börja blifva rara och
se ledsna ut. Men jag vill icke derföre säga att hela
naturen ser melankolisk ut; ask och lönn lysa som guld
bland de mörkgröna barrträden. Ännu mera praktfulla
färger hafva dock svamparna, hvilka i sanning
smycka jordens barm med sina, än skarlakansröda,
än orangefärgade, än bruna eller blekröda kupiga
hattar. Dessa, växtrikets ymnigt förekommande alster,
lika fantastiska till sin form som vexlande i färg,
äro icke blott granna, men äfven till flertalet
närande och välsmakliga.
Linné föraktade de flesta cryptogamer och kallade
dem »ett kringstrykande pack, som stal hvad Flora
lemnat qvar då hon gick i vinterqvarter». Hans
närmaste efterföljare trodde honom, ty de tillhörde en
tidsålder, då det s. k. sublima tillbads; skapelsens
ringare och ödmjuka alster ansågos icke värda någon
uppmärksamhet, men Skaparen sände snart några tolkare
af äfVen denna del af sina verk. Den som i Kudbecks
och Linnés fädernesland emottog denna sändning,
tillhörde icke då någon lärdomsskola. Han var en
tolfåriö* gosse; Elias hette
Ö O 7
han och var enda barnet af Theodor Fries, »den starke
pr esten», som Tern sjö församlingsbor kallade sin
pastor, med anledning af hans ’ovanliga kroppsstyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
