Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldre tider blifvit blandadt med Finska kolonister, af hvilka ännu några få slägter
finnas qvar i de öfre trakterna af Moras vidsträckta skogsbygder [1]. Så nyttjade
Elfdalsbon fordom allmänt de Finska så kallade kullmössorna, en hufvudbonad som i
allmänhet utmärker jägarn och skogsbon, då hatten med skärm mot solen tyckes
tillhöra åkerbrukaren; de vanliga skoplaggen äro ännu kängor, som hafva låga tunna
sulor, och hoprynkas kring benet (Se Pl. 13). För öfrigt är i drägten ingenting
märkeligt. Jagt, fiske, boskapsskötsel, slöjdarbeten, upptagande och förädling af
myrjern äro socknens äldsta näringsgrenar. Den sista har numera upphört.
Åkerbruket, i början en bisak, har väl i sednare tider mycket utvidgats; men en
svårbrukad odlingsmark, förstörande frostnätter och jordegornes för långt drifna
sönderstyckning lägga stora hinder deremot. Folket är fattigt: utan barkbröd kan det ej
framlefva något år. Den resande som besöker dessa ställen och ser vid vägen
långa rader af unga tallar stå afbarkade, hör på sin fråga, hvarföre de blifvit det,
visserligen ej utan rysning sin skjutsbondes svar: ”till bröd åt oss och våra barn.“
Ett räddningsmedel från hungersnöd har dock detta folk i det här anlagda
Porfyrverket. Då det af Europa beundras i de arbeten som derifrån utgå,
välsignas det af den fattige Elfdalsbon, som, vid en förhärjad gröda, ser bergens stenar
på detta sätt likasom förvandlas för honom till bröd. Det är genom dess Höge
Egares, Hans Majestät Konungen, enskilda stora uppoffringar, som detta verk ännu
kunnat fortfara, och Sverge skryta af att producera arbeten, sådana som intet
annat land i Europa äger att framvisa [2].
Porfyren började att bearbetas först år 1788, och verket drefs då af ett bolag
stäldt på aktier. Den förste, som fästade uppmärksamhet på porfyrn och lemnade
derom underrättelse, var Prosten E. Näsman, kyrkoherde i Elfdaln mellan 1715 och
1744. Tilas i sin Stenrikes historia och Cronstedt i sin Mineralogi äro de första
författare som nämna denna stenart [3]. Sjelfva verket är anlagdt 3/8 mil norr om
Elfdalns kyrka, 1/4 mil öster om landsvägen, och nästan i midten af
porfyrbrotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
