Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helsingland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
luden mössa och bredt pressadt läderbälte om lifvet. Man påminner sig dervid
Arnliot Gellina, hvilken, enligt Sturlesons berättelse, träffades i Helsingland af Norske
Konungen Olof den Heliges sändebud, Thorodd, och förde denne öfver fjellen på
det sätt, att Thorodd ställde sig bakpå hans skidor och höll sig fast i hans bälte [1].
Hvad Helsinglands fornminnen angå, äro dess runor i synnerhet märkliga, vid
hvilka, i olikhet med andra landskaps runskrifter, sjelfva stafven eller runans
medlersta streck saknas. De äro således en slags spikskrift. Landet har sednare än
Svithiod blifvit befolkadt; och Helsinglagen är bland Sverges landskapslagar
påtagligen af ett yngre ursprung. Befolkningen har skett af Svear från kusterna och in
i landet af Norska stammar, då Skandinaviens urinnevånare, Lappar eller Finnar,
undanträngts till bergstrakterna, der ännu deras ättlingar längs Kölen qvarsitta.
Sådant har förhållandet varit med allt Svenskt land norr om Dalelfvens utlopp, der
blott en trakt bär spår af en högre ålder, nämligen Medelpad, hvilket landskap i
hedentimma haft öfver fjällen med Trondheim en liflig gemenskap, då den numera
igengrundade viken vid Selånger varit hamn och hviloplats för de farande.
Hos Helsinglands allmoge, synnerligen i de öfre socknarna, såsom Färilla, Ljusdal
och Jerfsö, qvarlefver ännu mången urgammal folktro och mythisk föreställning.
Det har gått med dessa, som med Nordens urinvånare, de hafva undanträngts till
skogarna och bergen. Kristendomen har jagat dem undan, enligt den folksaga som
påstår, att trollen fly, så långt som en kyrkklocka höres. Der och hvar drifva
dock ännu jordandarna sin lek. Necken spelar ännu i vassen, Skogsfrun förvillar
vandrarens väg i skogen, Elfvorna dansa på ängen och Tomten stökar osynlig i
bondgården. Vi skola försöka att i sitt sammanhang framställa, så vidt utrymmet
tillåter, grunddragen af dessa mythiska lemningar, sådana som de i Norrländska
provinserna och i vissa andra aflägsna trakter af Sverge ännu bevaras i allmogens
minnne, om ej i dess tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
