två ganska ömtåliga, lätt åtkomliga sidor, slafveriet och de sydliga provinserna. Det är fruktan för negerbefolkningens tillvext, som förmått regeringen att, med åsidosättande af landets ögonblickliga materiella fördel, taga verksamma mått och steg till slaf-införselns hämmande. Många resningsförsök hafva gjorts af de svarta, isynnerhet i Bahia, och ett par hafva endast med vapenmagt kunnat stäfjas. Det är oenigheten mellan de olika stammarna och färgnyanserna, som gör det möjligt att hålla den färgade befolkningen i styr. Den ena stammen hatar den andra, och de tala olika språk: mulatten föraktar sambon (trefjerdedels svart) och sambon i sin ordning den oblandadt svarta. Den hos vildar och halfvildar ofta förekommande svårigheten att tiga och hålla tillsammans, och kanske ofta någon slafs tillgifvenhet för en god och mild husbonde, hafva gjort att de flesta tillämnade resningar blifvit röjde innan sin mognad. Utom denne inre fiende har Brasilien, som vi nyss nämt, äfven en yttre. Någon europeisk magt lär väl ej våga försöka att blifva herre öfver Brasilien. Dels skulle sådant ej tillåtas af de andra stora magterna, dels vill väl numera knappast någon lägga sig till en besittning, så företrädesvis slafegande som Brasilien. Den, som har dylika, drages med dem så godt han kan; hvar och en känner de ekonomiska svårigheter, som möta vid slaf-emancipationen, och opinionen kan möjligen ursäkta slafveriets fortfarande, men skulle brännmärka den styrelse, som skaffade sig mera af den sorten, än hvad som omständigheter, öfver hvilka den ej kunnat befalla, lagt i dess händer. Utan slafveriet skulle Brasilien ej heller på långliga tider blifva serdeles gifvande, om man möjligen undantager de södra provinserna. På sina gränser åt norr och vester har kejsardömet intet att frukta. Dessa gränser äro temligen inbillade. De inre delarne af Columbia-staterne, Peru och Bolivia, äro, likasom Brasilien, glest befolkade vildmarker, genom hvilkas skogar man endast med mycken svårighet kan färdas, och något krigiskt företag är der knappast tänkbart, äfven om nämnde stater skulle vara i stånd till dylika. I skogarna ströfva vilda Indianstammar (Botokuder, Kabokler, m. fl.), hvilka temligen ostörde besitta en högst betydlig del af det på kartor utritade Brasilien. Men åt sydvest har det en fiende, som ej är att förakta, mindre för sin materiella styrka, än sina sympathier inom landet. Hade Rosas lyckats bemägtiga sig Montevideo och knyta det vid sitt intresse, och derefter understödt det redan förut betänkliga upproret i Bio Grande, så torde Brasiliens kejsare setat ganska osäkert på sin thron, såvida ej de europeiska rnagterne med kraft antagit sig hans sak. Att farans närhet och storlek blifvit insedd af vederbörande, visa de stora summor, som uppoffrats för att skydda Uruguay-republiken, och, såsom säkraste