sydligaste udden af Södra Amerikas fasta land, visade sig alldeles tydligt. Det bildas af en tvärbrant bergklump af omkring 800 fots höjd, och hänger genom litet lägre land tillsammans med en 2—3,000 fot hög bergkedja. Kl. ½ 1 e. m. skuro vi dess meridian. Vädret var nu i alla afseenden vackrare och refvet stacks ur underseglen. Sundets vestra hälft öppnade sig för våra blickar, och på dess norra strand syntes Cap Holland, en hög klippa, öster om hvilken i en liten vik, kallad Woods-Bay, vi ämnade ankra för natten. Efter att inalles under dagen vändt genom vinden trettiofem gånger, befunno vi oss kl. ½ 9 e. m. derutanför. Båt afsändes för att undersöka ankarplatsen, och snart ankrade vi något öster om viken på sjutton famnars djup, botten af sand och dy. Man ligger väl ej här så väl skyddad som inne i sjelfva viken i lä om de höga berg, som åt vester omsluta den, men som hviloplats för natten var vår ankarplats ganska lämplig. Hållbottnen är utmärkt god. Följande morgon kl. 7 voro vi till segels med en frisk bramsegelsbris från vestnordvest, som dock oupphörligt kastade än åt ett håll, än åt ett annat. Vädret var klart och vackert, men kyligt: thermometern visade 8° , och alla bergstoppar voro beklädda med skinande nyfallen snö. Denna dags segling var högst intressant. På norra stranden syntes det sågtandade ödsliga Tre-spets-berget (Three peaks mount), Santa-Cruz-berget m. fl., på den södra Roldans klocka, Ponds berg och längre bort massor af klippor upptrafvade öfver hvarandra och klädda i snö. Vid de många på denna sida befintliga djupa vikar och rännor, som mellan Eldslandets ö-labyrinther leda ut i hafvet, syntes flera glacierer, af hvilka några räckte ända ned till stranden, och fjellbäckar nedstörtade med skummande fart från svindlande höjder. I vattnet hvimlade och blåste hvalar i stort antal, men ingen tycktes vara af de af hvalf ångare sökta arter, utan såkallade ”finbacks” eller ”humpbacks”, hvilka båda slag äro vådliga att harpunera och lemna föga späck. Middagstiden voro vi utanför Fortescue Bay och inträdde i den del af sundet, som blifvit kallad English Reach <footnote>Vi hafva ej funnit något svenskt ord motsvarande »reach», och behålla derföre det engelska.</footnote>, och som, tillika med påföljande Crooked Reach, är dess trängsta del. Längs södra sidan ligga här några höga, klippiga, kala holmar, hvilka genom trånga, men djupa rännor äro skiljda från Eldslandets vestra stora ö <footnote>Består dock sannolikt af flera öar, men de sund som skilja dem åt hafva ej ännu blifvit undersökte.</footnote>, som af Sarmiento erhöll namnet Santa Inez', af Narborough Ödslighetens land (Land of Desolation.) Vextligheten är nu vida mindre frodig och i synnerhet mera inskränkt i afseeende på