Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Segling från Montevideo genom Magalhaens Sund till Valparaiso.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnesvård var der upprest öfver en chilensk officer och en soldat,
som aflidit ombord på ett fartyg under dess vistande i viken.
Vi sågo här åter en ångbåts-and, och gjorde fåfänga försök att
få skjuta den. Den var oss för snabb, gjorde en bugt kring viken,
och försvann snart bakom en udde. En stor hvit gåskarl med sin
gråa hona syntes på skären, men gäckade våra bemödanden att komma
i skotthåll. Hela jagten inskränkte sig till en strandskata.
Efter en regnig natt med fortfarande vestlig vind inbröt dagen
d. 10 Febr. med klarnande väder och vinden dragande sig på nord
och ost, från hvilket sednare håll den snart friskade i. Vårt läge
gjorde det nästan overkställbart att gå ut samma väg vi kommit.
Man betänkte sig genast på den andra rännan, som ock vid förnyad
undersökning befanns alldeles ren; kl. ¾10 voro vi under väg ut ur
viken och befunno oss efter några minuter i stora farvattnet. Så
snart ankaret blifvit kattadt sattes alla segel fartyget kunde föra,
bramseglen voro en liten stund till, men måste snart intagas i anseende
till de ofta ganska styfva fallbyarna från bergen. Vädret var temligen
vackert och litet varmare än föregående dagarne. Med frisk fart
passerade vi nu genom den trånga Crooked Reach, mellan uddarna
Cap Quod på norra, och ”El Morrion” (stormhatten) på den södra
sidan, och lupo ut i den något bredare sträckan af sundet, Long Reach.
Stränderna blifva nu än kalare och ödsligare, endast längst ned i
dalarna ser man tecken till grönska, och äfven der äro träden blott
små förvexta missfoster. Eldslandet visar sig genomskuret af många
vikar och rännor, hvaraf flera leda ut till hafs. Ofantliga snöfält
visade sig så långt ögat räckte, här och der afbrutna af svarta åsar
och spetsar, hvars branta sidor ej lemnat snön fäste. Glacierer
sträckte sig skiftande i de skönaste toner af ljusblått, violett och
ljusgrönt, ända ned till stranden, och många fjellbäekar kastade sig
ned från klipporna. Kl. 3 e. m. passerade vi öppningen af den stora
Xaultegua-viken, och sundets vestligaste del, kallad Sea Reach,
öppnade sig för våra blickar i all sin afskräckande ödslighet. Af
vextlighet synes numera knappast något spår, och allt efter som man
nalkas utloppet blifva bergen lägre, deras former mindre djerfva och
i stället för de storartade Utsigterna i de medlersta delarna af sundet
ser man här en oredig massa knaggliga bergsklintar, som med skäl
göra detta land förtjent af det namn Narborough gifvit det. Stilla
Hafvets dyning låter nu känna sig. Under vestliga vindar är den ofta
våldsam och gör stundom all kryssning vestvart omöjlig. Kl. 4 e. m.
voro vi tvärs för Cap Providence, kl. ¼6 e. m. vid Cap Tamar, kl.
6 började vinden, som varit ganska frisk, stillna af, och kort derefter
inställde sig regn och tjocka. Innan den ostliga vinden dog ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
