besättningen blifvit väl bemött af infödingarna, som till och med biträdt vid lastens bergande. Till tacksamhet derför beslöt man att rädda deras själar ur det hedniska mörkret, men några resultater af företaget äro ej kända. Kapiten Fitz-Roy, som på sin första expedition medfört till England fyra Eldsländare, tre gossar och en flicka, landsatte 1833 åter dessa i sällskap med en ung missionär, som dock snart såg sig tvungen att öfvergifva sitt företag, och var glad att åter komma ombord. Sednast har en kapiten Gardiner i engelska flottan, i sällskap med en läkare och fyra cornwallska fiskare, gjort ett dylikt försök, som aflopp lika fruktlöst, men mera tragiskt. De mått och steg han tog, för att försäkra sig om tillförsel af de nödvändigaste lefnadsbehofver, voro högst illa beräknade, och följden blef att han sjelf och hans kamrater omkommo af svält och elände på Picton-ön, belägen söder om det egentliga Eldslandet. Kapiten Morshead, chef på engelska korvetten Dido, hade fått ordres att på vägen till Valparaiso, dit korvetten skulle afgå, besöka Picton-ön och gifva Gardiner det bistånd, hvaraf han kunde vara i behof; vid sin ankomst dit, fann ej kapiten Morshead någon menniska, men efter några dagars sökande, anträffades Gardiners och ett par af hans olyckskamraters lik. Morrell anser seglingen genom Magalhaens sund angenäm och lätt (”pleasant and easy”). Det första beror naturligtvis på tycke och smak, och vi vilja deruti ej motsäga honom; den är åtminstone vida intressantare, både för vetenskapsmannen och den okunnige, än seglingen kring Cap Horn, der endast de under en längre sjöresa tillräckligt ofta sedda föremålen, moln och vatten, erbjuda sig för menniskans blickar. Seglingens lätthet är svårare att medgifva, ehuru å andra sidan svårigheterna ej äro, för ett väl bemannadt och välseglande fartyg, på långt när så stora, som man vant sig att tro. För ett handelsfartyg med vanlig besättning blir dock färden derigenom från öster till vester i allmänhet ganska mödosam, till och med vådlig, ehuru en lycklig tillfällighet, såsom två dygns fortfarande ostlig vind, kan göra den lätt. Motsatt väg, eller från Stilla Hafvet till det Atlantiska, göra de nästan oupphörligt blåsande vestlige vindarne seglingen både beqväm och lätt, i synnerhet under sommarmånaderna, från September till April, då de äro mest öfvervägande, och man har långa dagar. Man sparar genom dess begagnande både tid och slitning på fartyget, vatten och bränsle kunna här lätt erhållas i obegränsad myckenhet. För små fartyg, isynnerhet snedseglare (skonerter, kuttrar o. d.), blir säkerligen vägen genom sundet den förmånligaste, såväl då de gå vestvart som ostvart. Dylika hafva mera att frukta den svåra sjön utanför Cap Horn; de kryssa sig lättare upp mot de vestliga vindarna, deras manöver är ytterst händig, och de finna i sundet