togos i land och observationer anställdes, som dock sannolikt blifva af intet värde i anseende till den störande verkan af lavamassorna. James-ön är 1,750 fot hög och till en del skogvuxen. Stranden vid James Bay består dels af sand, dels af en stelnad lavaström, som brant stupar i hafvet från ett par famnars höjd. Den sträcker sig långt från det inre af ön, håller säkert nära en svensk mil i längd och 1,000 till 1,500 alnar i bredd, och dess yta är ännu ej det ringaste söndervittrad, utan liknar en svart sjö, hvars af en häftig blåst upprifna vågor i ett ögonblick stelnat. Endast någon enda cactus hade lyckats slå rot i skrefvorna. Ytans skarphet gjorde vandringen derpå högst obehaglig, de starkaste skosulor skulle der på ett par timmar blifvit genomslitna. Straxt sydvest derom var en liten infallen krater af sandsten, af det slag hvarom Darwin talar<footnote>Voyages of the Adventure and Beagle, III, 453.</footnote>. Stenen låg i de vackraste och regelbundnaste lager, och var mycket lös. Ett stycke derifrån stodo två sockertoppsformiga kullar af rödbrun lava af en högst egen sammansättning: den ser ut som den varit i stänger af en blyertspennas tjocklek, som blifvit brutna i små bitar och hoplimmade utan någon slags ordning. Magnetiska observationerna gjordes första dagen i närheten af den nämnde sandstenskratern, men följande dagen på andra sidan om lavaströmmen, hvarest en lång sandstrand erbjöd en bättre landningsplats. Bränningen går öfverallt temligen stark, utan att dock i allmänhet vara farlig. Vi voro dock första qvällen vid ombordfarten nära att få alla våra instrumenter förstörda genom ett par höga sjöar, som kommo inrullande just som vi skulle sätta af från land, och fyllde båten upp under tofterna. Lyckligtvis voro lådorna så täta, att endast högst obetydligt vatten trängde sig in i dem, hvarigenom instrumenterna sluppo undan utan allvarsammare skada. Äfven för den som redan besökt de två öar, vi nyligen lemnat, erbjuder James-ön en besynnerlig anblick, ty de andras egenheter framträda här i en vida skarpare form. Likasom der, svärma skaror af rödgula krabbor på de mörka lava-hällarne, på hvilka pelikaner och penguiner sitta i långa rader, under det att sulan sväfvar öfver vattnen och pilsnabbt störtar ned på sitt rof. Medan hon uppifrån oroar fiskslägtet, anfalles det nedifrån af skälen, hvilken med otrolig snabbhet förföljer stimmen, som ses hoppa högt ur vattnet för att undgå sin förföljare: men denne hoppar lika qvickt och hugger ibland sitt rof i luften<footnote>Författaren, har vid James-ön en lång stund betraktat en sådan jagt.</footnote>. Utom de nämde sjöfoglarne finnas änder, åtskilliga småfoglar, hägrar af ett par olika slag, och en liten vacker dufva i stort antal. Alla äro ännu mindre rädda här än på Chatham-ön; man kan