Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Segling till Galapagos-öarne, uppehåll derstädes, och segling till Honolulu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marken reflekterade solhettan. Hafsvattnets temperatur höll sig på alla
tre ställena omkring 25°. Under en månads vistande inom gruppen,
från medlet af September till medlet af October, fann Fitz-Roy ingen
gång högre temperatur än 23°, men en gång vid Sydvestra udden af
Albemarle-ön endast 15°. Denna låga temperatur tyckes hänvisa på
en ström af kallt vatten från syd, och han nämner flera gånger om
en i öarnes närhet starkt åt nordvest sättande ström, hvaraf vi dock
hvarken före ankomsten, under vistandet bland öarne eller vid
afseglingen derifrån hade någon särdeles känning.
Då efter Panamás plundring flibustiererne och bukaniererne
började utsträcka sina plundringståg till Spaniens vid Stilla Hafvet belägna
kolonier, blefvo Galapagos-öarne dem ett beqvämt tillhåll både genom
sitt läge och genom den tillgång på lifsmedel de erbjödo i skapnad
af sköldpaddor och fisk. I sednare delen af 1600-talet besöktes de
dessutom ofta af de äfventyrare, som från England och Frankrike
dessa tider begåfvo sig ut för att, allt son det föll sig, drifva handel
eller kaperi, och bland hvilka flera ganska märkvärdiga sjöfarande
anträffas, såsom t. ex. Dampier, Cowley, Jean Bart, m. fl.: hvilka,
sedan de på sådant sätt skaffat sig rykte för tilltagsenhet och
skicklighet, ofta af sina regeringar i krigstid anställdes vid rikenas flottor,
som då till en stor del kommenderades af för tillfället antagne
officerare. Genom af dessa personer meddelade beskrifningar blefvo de
serskilde öarne inom gruppen först kände, och de af dem gifna
engelska namn hafva bibehållit sig till våra dagar. Vi igenkänna i
dem Stuartska husets och dess förnämsta anhängares namn.
Mot slutet af 1700-talet började Stilla Hafvet blifva någorlunda
kändt, och hvalfisket, som förut hufvudsakligen bedrifvits i Norra
Ishafvet, befanns der vara ännu mera lönande. En stor svårighet låg
dock i vägen för dess bedrifvande, nemligen bristen på ställen,
hvarest proviant och vatten kunde erhållas och reparationer verkställas.
De spanske hamnarne på Amerikas vestkust voro, likasom alla i
Spaniens kolonier, tillslutne för främmande fartyg, som väl bedrefvo
en betydlig lurendrejeri-rörelse på kusten, men ej kunde der erhålla
sina behof af lifsmedel. De många oceaniska ögrupperna voro för
litet kända och lågo för mycket ur vägen för att oftare besökas.
Resorna blefvo derigenom, oaktadt det milda klimatet och vanligen
herrskande vackra vädret, så till vida besvärliga att besättningarne
alltid ledo mycket af skörbjugg. Omkring 1790 erhöllo väl engelske
hvalfångare tillstånd att anlöpa spanska hamnar för att förse sig med
förnödenheter, men under så hinderliga vilkor att föga eller intet
derigenom var vunnet. På begäran af de köpmän och skeppsredare, som
spekulerade i hvalfiske på Stilla Hafvet, afsände engelska regeringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
