Lördagseftermiddagarne erbjuda Honolulus gator och närliggande vägar ett ganska lifligt skådespel. Alla infödingar, män och qvinnor, som ega eller kunna hyra en häst, begifva sig ut på ridpartier. Qvinnorna rida grensle i vanlig karlsadel, och hafva ben och fötter insvepte i ett långt tygstycke, som hänger ända ned till marken. Detta är stundom af siden, och kostymen fulländas af en tröja af siden eller sammet, eller i dess ställe en med band och broderier utsirad poncho; hufvudet täckes med en lågkullad plyschhatt, beprydd med blommor eller fjädrar. De mindre förmögne nöja sig med bomullsplagg af bjerta färger och en krans kring hufvudet, I staden är det förbjudet att rida hårdt, men man tager skadan igen ute på landsvägen, hvarest det går i flygande fart. Damerna äro lika öfverdådiga som herrarne, och sitta verkligen utmärkt väl till häst. Det är en högst pittoresk anblick att skåda en skock af dessa amazoner i sina mångfärgade drägter och med håret flygande kring axlarne under stoj och skratt komma sättande i fyrsprång utåt hafsstranden, der bränningen skummande bryter sig. Hästarna äro af chilensk och californisk ras, af medelstorlek eller något derunder, men väl byggda, qvicka och uthålliga. Deras hofvar måste vara serdeles fasta och goda. Vi kunna ej påminna oss hafva sett en enda skodd häst; man kan icke destomindre rida i flera timmar på de hårdaste och knaggligaste vägar, utan att hästen synes ömma det ringaste om fötterna eller blifva snubbelfotad. Oaktadt infödingarne äro raska och sadelfasta ryttare, ega de dock föga eller intet begrepp om att rida in en häst, och om man träffar någon hjelpligt inriden, så har denne varit i händerna på någon af de på öarne bosatte Chilener eller Californier. De fleste ridne hästar hafva varit i bruk sedan andra året, och genom oförnuftig behandling blifvit mer eller mindre skadade. Såsom exempel på infödingarnes förstånd i den vägen hafva vi hört uppgifvas, att om en häst skyggar under ryttaren eller annars visar någon odygd, så straffas han ej genast derför, utan saken får anstå till hemkomsten, då djuret bindes vid ett träd och jemmerligen piskas. Om höstarne när den stora hvalfångareflottan anländt är hästarnes svåra tid: de uthyras då till i land varande matroser, som naturligtvis handtera dem högst illa. De blifva sålunda snart utslitne, men ersättas lätt genom andra, ty tillgången är ymnig, och det finnes intet ställe dit de med någon fördel kunna utskeppas, emedan hela vestra kusten af Amerika öfverflödar af dylika af bättre beskaffenhet än de Hawaiiske. Ett par dagar efter ankomsten till Honolulu blefvo samtliga officerare och civile på Eugenie af Förente Staternas chargé d'affaires, herr Allen, inbjudne till ett aftonsällskap, och då man der kunde