om han ej skulle vara utrustad med alla de evangeliska dygderna. Så vidt missionärerna ifrat mot fylleri och lösaktighet, mot krig och barnamord, hafva de snarare bidragit till att hämma folkstockens aftagande, men orsakerne till detta aftagande hafva dock varit för öfvermägtige. Mången tror att innevånarne på Polynesiens ögrupper, före dessas upptäckande af Européerna, lefde i ett menlöshetens och oskuldens fredliga tillstånd. Att detta ingalunda varit förhållandet, visa oss en mängd underrättelser af personer, hvilka besökte dessa trakter innan något missionsväsende var påtänkt, och som således i detta afseende ej kunna beskyllas för väld. Vi nämna exempelvis Cook, la Pérouse, Bougainville, Porter m. fl. De intyga att ögruppernas befolkningar, såsom än i dag Fidji-öarnes, voro delade i en mängd små stammar, hvilka oupphörligt bekrigade hvarandra: att en sedeslöshet utan gränser var allmänt herrskande: att folkmassan lefde i ett djupt slafveri under ett litet antal förnäma: att menniskooffer och barnamord voro vanliga, och att ålderstigna föräldrar ofta med våld förpassades till andra verlden. Den skildring vi lemnat af hawaiiska folkets ställning torde med få ändringar gälla för större delen af Polynesien, och illusionen om idyllisk oskuld förlorar sålunda all sannolikhet. Skola dock Polynesiens folk genom umgänget med de hvita blifva förintade, så hade det visst varit för dem vida bättre om aldrig Wallis och Cook och andra upptäckare nått deras stränder, ty en dålig existens är dock bättre än ingen. Men upptäckten är redan längesedan en ”fait accompli”, hundradetals fartyg genomkorsa årligen Stilla Hafvet från Behrings Sund till Cap Horn, från Amerikas kuster till Australiens och Japans, dessas gemenskap med de under vägen passerade öarnes infödingar kan ej förhindras, och vi skola framdeles få se huru de ofta lemna sjukdom och elände efter sig. Men det är orättvist att beskylla missionärerna för en olycka, den de ej möjligen kunnat förhindra, och den omständigheten, att de merendels funnit hätska fiender i der och hvar på öarne bosatta skojare af alla nationer, talar ej obetydligt till deras fördel. Till och med d'Urville, annars deras skarpa vedersakare, erkänner att de, till både öboernes och besökandes fördel, bilda en motvigt mot desse sistnämndes förstörande inflytelse. Några resande hafva talat om strömmar af blod som flutit, under de mellan kristna och hedningar för trons skull förda krig. Vi hafva visat att några sådana ej förefallit på de Hawaiiska Öarna, och ehuruväl det på Tahiti och Tongatabu ett par gånger gått temligen hett till, tro vi dock ej att antalet stupade varit större än det under motsvarande tidrymd i de förr vanliga krigen mellan småhöfdingarna.