XI. Uppehåll på Tahiti<footnote>Den äldre benämningen Otaheiti är numera bortlagd såsom erkändt oriktig.</footnote>; Segling derifrån till Sydney.

1852. Sept. 13 — Oct. 21. Det dröjde ej länge förr än flera kanoter voro långs sidan, och de i dem befintlige öboer skyndade efter erhållet tillstånd ombord på fregatten, för att anhålla om hedern att få tvätta befälets smutsiga linnepersedlar, en industri, som ej sällan varit föremål för höfdingarnes af lägre rang spekulationer. Derjemte medförde våra nya bekanta apelsiner, snäckor, koraller och dylika för sjöfarande begärliga småsaker. Större delen af dem bestod af långa, välvexta karlar, af vida vackrare skapnad och anletsdrag och ljusare färg än Hawaiiske Öarnes innevånare. Deras ansigten buro uttrycket af glädtighet och godmodighet, och alla tycktes vara begåfvade med en flytande talegåfva. Flera talade ganska obehindradt engelska, ehuru uttalet af många ord var sådant att någon vana fordrades för att förstå hvad dermed menades. Papeiti presenterar sig från hamnen högst pittoreskt. Husen framskymta mellan palmer, apelsin- och brödfruktträd samt massor af blommande buskar. Åt vester synes Fort Uranie, ett starkt batteri, som fullkomligt bestryker inloppet till hamnen, och gör det betänkligt nog för en ej desto starkare fiende att försöka intränga. Korallrefvet, som bildar hamnen, faller nästan torrt vid lågt vatten, och krönes af en sträcka skummande bränningar. Straxt derinnanför uppsticker den lilla holmen Motu-Utu lik en stor blomsterqvast ur vattnet. På afstånd visar Eimeo eller Morea sina djerfva, taggiga konturer. Refvet sträcker sig långs stranden ända till Matavai, lemnande mellan sig och den sednare en ränna, genom hvilken fartyg af