och flera på Hafuluhu och Tongatabu, der konungen öfver hela Tonga-gruppen har sitt residens. Både på Hapaii- och Hafuluhu-öarna äro numera så många af infödingarna kristna, att de andras antal är högst obetydligt, men på Tongatabu finnes ännu ett starkt hedniskt parti, och i början af 1852 var der en het strid, i hvilken nuvarande guvernören på Lefuka fick tvenne muskötskott, af hvilka det ena ännu ej var läkt. Samma skepp, som för mera än ett halft sekel sedan bragte de första missionärerna till Tahiti, lemnade äfven ej mindre än tio sådana på Tongatabu. Ett par år sednare blefvo de anfallne af infödingarna, som dödade tre af dem, och bortdrefvo de öfriga. Vi känna ej vid hvad tidpunkt missionsverket blifvit derstädes ånyo börjadt, men det måste hafva varit omkring 1820. ty sedan denna tid finner man i många resebeskrifningar taladt om religionskrig på ön. Chefen på engelska korvetten Favourite. kapiten Croker, tog 1839 den kristna konungen Georgs parti, men, då han en gång skulle fara i land, beskjöts hans båt af hedningarne, hvilka hade en litet batteri nära Nukalofa, och Croker fick af en kanonkula sitt banesår. Hans efterträdare i befälet ansåg sig ej behörig att blanda sig i dessa saker, utan seglade sin väg. Kort derefter besöktes ön af den amerikanska expeditionen under Wilkes. Den skildring, denne missionärernes värme vän och beundrare gör af predikanternes på Tongatabu ofördragsamhet, är ingalunda rekommenderande. Han tager afgjordt hedningarnes eller det så kallade djefvulspartiets försvar, och uppgifver att de alldeles icke velat tillfoga de kristne något ondt, utan endast för sig fordrat fri religions-öfning, hvilken missionärerne ej velat medgifva dem, hvarjemte desse såsom hedniska ogudaktigheter stämplat flera temligen oskyldiga saker, såsom tobaksrökning m. fl. Wilkes lyckades att åvägabringa en förlikning, och han framställer hedningarnes foglighet vid underhandlingarna såsom en kontrast mot de kristnes våldsamhet. Möjligen kan den omständigheten att missionärerne voro Engelsmän och ej Amerikanare haft något inflytande på hans omdöme om dem, men vi vilja dock knappast tro sådant. Tongesens karakter skall, enligt många resandes utsago, vara betydligt olik Tahitierns. Redan i hållning och sätt visar han sig helt annorlunda beskaffad; den sednares glädtighet är hos honom utbytt mot ett visst värdigt allvar, som dock ej utesluter mycken godmodighet. Tongesen skall vara vida arbetsammare och mindre utsväfvande än Tahitiern, men beskylles i stället för snikenhet och ohjelpsamhet, äfvensom man hört påstås att falskhet ofta ligger fördold under den antagna godmodigheten. Till hvad grad detta omdöme är grundadt, kunna vi efter en enda dags vistande bland folket