befallningen att begifva sig ifrån fregatten. Strax på eftermiddagen kom en chinesisk lots, vid namn Wu-Su, ombord. Han skulle lotsa ända till Whampoa. Mannen talade obehindradt engelska, var snyggt och väl klädd, och visade sig snart vara både god lots och skicklig sjöman, hvarjemte hans uppförande i allo förtjenar loford. Vi lättade kl. 1 e. m., och höllo med en svag ostnordostlig vind åt den smala såkallade Cap-Sing-Mun-rännan, mellan fasta landet och ön Lantao. Strömmen sätter här ganska starkt. Man har sedan till höger fasta landet, till venster synes stundom öppna hafvet mellan de många öar och klippor, hvarmed kusten är omgifven, och som gifva farvattnet en viss likhet med en del af våra skärgårdar. Holmarne äro dock här vida högre (ända till 3,000 fot) än hvad der är fallet. Alltsammans, både fast land och öar, har ett ödsligt och ofruktbart utseende. Man ser knappast tecken till träd, och endast vissnadt gräs syntes glest betäcka de branta sluttningarne. Nere vid hafvet ligger en och annan liten by af fattigt och uselt utseende. Många chinesiska fartyg, stora och små, svärmade på alla håll. Vi passerade innan solnedgången åtskilliga holmar, och ankrade kl. ½10 e. m. nära ön Lintin. Det var nu alldeles stillt. Nära härintill är ankarplatsen Kum-Sing-Mun, en af stationerna för de fartyg, hvilka användas såsom opii-magaziner. Vi uppskjuta till lägligare tillfälle att gifva våra läsare underrättelse om på hvad sätt smyghandeln med opium är organiserad. För det återstående af seglingen till Whampoa, har man en hjelpare, som sätter ett fartyg i stånd att äfven under stiltje komma fram, om än långsamt; den är tidvattnet, som sätter med tillräcklig styrka att öfvervinna Canton-flodens svaga ström, hvilken dock under ebben är temligen strid, ehuru ej efter det begrepp vi i Sverige äro vana att fästa vid rinnande vatten. Vi lättade således då tidvattnet kl. 2 f. m. följande dagen blef oss gynnsamt; vinden var helt svag från nordost. I dagningen befunno vi oss nära holmarne Lankit och Sampanchau, och framför oss syntes den så kallade Bocca Tigris, eller Hu-Mun-mynningen af Chou-Kiang- eller Canton-floden. Den omgifves på båda sidor af branta höjder, på hvilkas befästande de chinesiske ingeniörerne nedlagt all sin konst, utan att dock lyckats bättre än att den ganska obetydliga engelska eskader, som här opererade mot det himmelska riket, med största lätthet och nästan utan förlust forcerade inloppet och stormade fästena. Batterierna bestå af höga, hvitrappade murar, hvilka dels ligga utåt höjdens fot, dels fått sin plats högre upp. Murarne äro alldeles obetäckte och tycktes ej vara mycket tjocka. Kanonernas antal, eller kanske rättare kanongluggarnes,uppgår till ett eller annat hundrade. Öster om flodens