så funno sig mandarinerne, hvilka hade saken om händer, föranlåtne att anskaffa folk till att fylla de vakanser, som uppstått genom några kända röfvares lössläppande mot erläggande af dryg lösen. Huruvida denna uppgift är grundad, kunna vi naturligtvis ej afgöra, men tro den ej sakna all grund, och flertalets af småmandarinerna roflystnad och samvetslöshet har blifvit intygad af de flesta personer, som någon längre tid vistats i China<footnote>Den förträfflige la Pérouse, ett mönster för resande hvad samvetsgrannhet och varsamhet i omdömen beträffar, yttrar sig på ett ställe: »ce peuple, dont les lois sont si vantées en Europe, est peut-être le plus malheureux et le plus arbitrairement gouverné qu'il y ait sur la terre, si toutefois on peut juger du gouvernement chinois par le despotisme du mandarin de Macao.» På ett annat ställe kallar han den chinesiska styrelsen för »peutêtre le plus injuste, le plus oppresseur, et en même temps le plus lâche qui existe dans le monde.»</footnote>. Ehuru vi, såsom nämndt är, ej kunna fägna läsaren med någon kritisk öfversigt af Chinas dramatiska litteratur, taga vi oss friheten att beskrifva en liten scenisk tillställning, som vi i Bambustaden hade tillfälle öfvervara. En sådan heter på Canton-engelska ”Sing-song”. Då man betänker stadens obetydlighet, och den skrala figur den måste göra på förteckningen öfver det himmelska rikets million-befolkade städer, så inses tydligen att här gifna representationer måste tillhöra det allraklenaste slaget. Theaterhuset, eller rättare skjulet, var beläget ett par hundrade alnar utanför staden, vid kanten af ett gyttjigt risfält, och var uppfördt af bambu och mattor. Anordningen af takresningen och de många fina tvärslåar, hvaraf den sammanhölls, påminde mycket om det ryktbara kristallpalatset. Utom en läktare för damerna å hvarje sida af salongen, hvilken var öppen åt tre sidor, funnos inga sittplatser. Scenen var en famn upphöjd öfver marken och hade inga dekorationer, utom ett slags bakgrund, långs hvilken orkestern hade sin plats på en bänk. Den musik, hvarmed man trakterades, var verkligen hjertskärande, ehuru det är möjligt att det finnes method i dess oljud. Man tyckte sig stundom förnimma spår till tanke i styckenas sammansättning, men gällheten och skrällandet i Instrumenternas klang dränkte oftast alltsammans i ett haf af missljud. Der saknades hvarken sträng- eller blåsinstrumenter, messingstallrikarne eller gongen. Alla roler utfördes, efter hvad man sade oss, af karlar, och deklamationen tycktes bestå i konsten att framstöta de finaste, mest gnällande näsljud. Möjligen uttrycka sig känslan och passionen sålunda bland Chineserna, i hvilket fall detta maner i deklamation skulle vara grundadt på studium af naturen; men ej funno vi folket vanligen tala på sådant vis, och med fara att blifva med kritikens gissel illa tilltygade